måndag 4 juli 2016

Spinster-förebilder och tvåsamhetsnormen

Spinster. Notera engelska drottningen Elizabeth I på muggen.
För ett tag sedan gick jag förbi bibliotekets skylthylsa med nya böcker. En bok på översta hyllan stack ut. Omslagsbilden signalerade visserligen "chicklit" men i ögonvrån registrerade jag titelordet i versaler: Spinster. Jag gick tillbaka, tog ner boken, läste dess beskrivning, nickade igenkännande, ställde tillbaka den. Efter ha passerat hyllan flera gånger samma vecka utan att boken tagits bort, fick till sist Kate Bolicks Spinster: Making a life of one's own följa med till utlåningsapparaten.

För några år sedan fann jag diskussionen om frivillig barnlöshet väldigt förlösande. Plötsligt sa kvinnor det som tidigare inte uttalats: det är okej att inte vilja ha barn, det finns ett alternativ. Sedan jag flyttade tillbaka till Sverige och började doktorera har väldigt många i min närhet gått igenom fasen av att "stabilisera" sitt liv genom att skaffa större boende, gifta sig, skaffa ett barn, skaffa ett barn till. Under en tid kändes det som att jag - förutom att vara yngst - var den enda på institutionen som inte levde i ett förhållande och/eller hade barn. I det läget är det lätt att känna sig udda, att känna sig utanför normen. För parrelationer styrs av rådande kultur, det vill säga de delade normer, föreställningar och överenskommelser som vi förhåller oss till, medvetet som omedvetet. Dess formula påverkar så mycket: dejtingkulturen, bröllopsdrömmen, familjehuset, det förmånligare dubbelrummet på hotellet (jämfört med enkelrummet)...
"Marriage is a constantly evolving idea and practice that will, likely, continue to change. But in the meantime, it remains our culture's definition of the highest form of interpersonal commitment, and because of that we'll keep doing it for as long as we fall in love." (Kate Bolick 2015:254)
Kate Bolicks gör upp med de traditionella associationerna av "spinster" och försöker "reclaima" ordet. Hon frågar varför det är skillnad på en "bachelor", en ogift man, och en "spinster", en ogift kvinna. Varför ska kvinnans livsmål vara att gifta sig och skaffa barn och därmed göra den ogifta till en "misslyckad" person? En ogift man däremot tycks inte förlora sin agens, anses inte vara lika utanför normen. Boken är ingen feministisk guide till hur du tar kontroll över ditt liv, inte heller en självhjälpsbok för att få dig att må bättre. Det är snarare Bolicks egen resa mot att finna och våga finna sig i den livssituation hon vill ha. Fem kvinnor (skribenter likt Bolick) från det senaste århundradet hamnar i centrum. Dessa kvinnor har brutit förhållandenormen på något vis och varit inspiratörer i Bolicks liv mot att vara trygg i att vara "singelkvinna". Invävt med hennes eget liv lyfter hon fram dessa förebilder för att visa en alternativ sida av en "spinster".

När Bolick skrev boken när hon var hon runt 40. Hon är amerikanska tycks vara framgångsrik inom mediebranschen, har dejtat frekvent och varit i flera relationer.  Personligen känner jag inte riktigt igen mig i hennes liv och omslagsbilden kan jag inte alls identifiera mig med (därav att jag associerade boken som chicklit). Men, vad jag upplever som befriande med boken är just att ett alternativ lyfts fram. Ett alternativ till tvåsamhetsnormen och kärleksjakten (som jag bloggat om här) som är så framträdande i dagens samhälle. Därmed inte sagt att parförhållande skulle vara fel, jag bara ifrågasätter dess normativa dominans.

Även om jag knappast ser mig som rojalist har jag fascinerats av den engelska drottningen Elizabeth I som regerade i över förtio år och aldrig gifte sig. En annan singelkvinna som haft stor påverkan på mig är min gammelfaster. När jag tänker mig som gammal pensionär är det henne jag ser. Hon var aldrig gift och hade inga barn, men var som en extrafarmor i vår familj. Hon var en varm, alltid glad och vänlig kvinna. Tydligen träffade hon en soldat under kriget och som senare omkom, men om detta berättade hon inget för mig. I hennes fotoalbum sitter bilder från resor hon gjorde med sina väninnor på kontinenten efter kriget, ibland i en sidovagnsmotorcykel. Hon jobbade förvisso men bodde med sin mor tills hennes död (gammelfarmor blev runt 90!). Just den omsorgsgivande dottern är nog inte en roll som passar mig, men den trygga och glada singelkvinnan. Åtminstone hoppas jag att hon var lika glad och trygg inombords som hon var utåt.

Jag tror att det behövs fler starka och självständiga singelkvinnor som förebilder i samhället. Inte minst för att visa alternativen och möjligheterna och synliggöra - och kanske våga ifrågasätta - att tvåsamhetsnormen (och till stor del även familjenormen) 2016 fortfarande har en stark dominans.

7 kommentarer:

cat sa...

Bra inlägg och tack för boktipset. Ska nog ändå kolla upp den även om jag troligtvis inte känner igen mig i hennes liv med dejting. Är ju själv en barnfri spinster på egen begäran.

Matilda sa...

Cat >> Tack :) Jo men gör gärna det. Jag tyckte det var en ganska lättläst bok och i och med att hon varvar med de här fem kvinnorna så blir det inte en personlig dagbok.
Du får vara en av mina förebilder! :)

cat sa...

Oh jag tackar och bugar för att få vara en förebild :-)

bella sa...

har den lyckan att känna flera starka kvinnor som väljer att vara singel före dåliga förhållanden. känner även några som lever ihop med "fel" (enligt dom själva) man, men gör det i väntan på den riktiga!! huva!! själv träffade jag min käre maken i mogen ålder, jag var kräsen och väntade på en bra karl!
många gånger är det omgivningen som ser ner på singlar, inte singeln själv. kanske pga att dom är lite avis, vad vet jag...

Matilda sa...

Bella >> Intressant observation det där med omgivningen som ser ner på singlar. Och ändå är en stor del av alla hushåll i Sverige singelhushåll (fast det betyder förstås inte att alla som bor själv inte har en relation)

walkingthecamera sa...

jag läste boken tidigare i vår, främst för att jag blev provocerad av baksidestexten där man fick känslan att alla kvinnors mål är att bli gifta (vilket i själva boken är något som undersöks..). då jag själv aldrig har tänkt på giftemål känns den tesen väldigt främmande och gammelmodig. jag finner giftemål, och kanske speciellt bröllopsakten så abstrakt, det är verkligen som en pjäs som spelas om och om igen med olika aktörer (som ändå ska klä sig på samma sätt, säga samma sak..), detta gäller speciellt kyrkliga bröllop. bruden som den oskuldsfulla, vackra, marängbakelsen..som sedan ska ringmärkas för att inte flyga iväg. märklig tradition.

Matilda sa...

Walkingthecamera >> Jag har också funderat mycket över hur likformig bröllopsakten är och hur alla element reproduceras på ett visst sätt. Att den vita klänningen lever kvar och att det är brudens vita (sällan andra färger) klädsel som är i centrum medan brudgummen kan återanvända sin kostym i andra sammanhang. Ringmärkningen var en fin metafor (som gör det hela mer besynnerligt).
Jag får intrycket när jag jämför med mina internationella vänner att giftermålet inte är lika viktigt här i Sverige som det är i andra länder, kanske därför det känns som lite besynnerligt fokus för boken?