onsdag 21 september 2016

Bebisuppvisningar

Jag vill börja med att poäntera att jag misstänker att detta inlägg kan vara lite känsligt. Det kan till och med vara så att någon blir upprörd. Därför vill jag betona att jag bara skriver om mina betraktelser och att jag inte vill lägga någon värdering i vad andra gör.

2016 går nog till historien som stora bebisåret i min umgängeskrets. Bland vänner världen runt och kollegor som jag står relativt nära kommer det totalt ha fötts sju barn när året är slut. Fem av dessa är första barnet i hushållet. Därtill är det andra kollegor som får/fått barn. Det liksom vimlar med smått. Jag får bilder på gravidmagar och spädbarn skickade till mig. Jag kan knappt hålla reda på namnen på de små, än mindre deras ålder och födelsedag. Och så dyker det upp barn på arbetet titt som tätt.

De som känner mig vet att jag inte är särskilt intresserad av barn. De kan vara roliga att prata med och leka med när de blivit lite äldre, men i de minsta formaten händer det inte så mycket. Jag har inte heller haft något intresse av att hålla andras barn eller säga "åh så söt!" Jag förstår hur stort det är för föräldrarna som fått sitt barn och börjar etablera en ny identitet som familj. Det som förundrar mig är hur allting stannar upp när det kommer in ett småbarn i rummet, i synnerhet när det är så pass litet att det är i beroendeställning till de vuxna och inte kan uttrycka sina egna känslor.

Jag var tvungen att ventilera några av de här funderingarna med en kollega nyligen. Hon har själv barn men var också något förbryllad över hur ofta det är bebisar på vårt jobb. Vi kom in på det här med "bebisuppvisningar". Alltså när någon tar med sitt relativt unga barn till jobb för att visas upp, ofta föregår detta av någon form av avisering så att kollegorna ska veta om besöket. Kollegor dyker upp för att titta, gulla, le och ställa massa frågor. Min kollega berättade att hon kände någon vars kollegor blivit sura för att personen inte tagit med bebisen och visat på jobbet. Det kan ju ha varit andra faktorer bakom, med det låter lite som att bebisar förväntas vara allmän ägodom. Lite som att främlingar tydligen kan ställa sig och titta och prata när någon kommer med en barnvagn. För mig är det lite förbryllande eftersom det är ju inte som att bebisar är ovanliga.

Som ni förstår har jag lite svårt att förhålla mig till de här bebisarna och uppvisningarna av dem. Jag bryr ju mig om mina vänner och nära kollegor, och givetvis är jag måna om att familjen mår bra efter förlossningen. Och jag förstår att de nyblivna föräldrarna kommer att ha nya åtaganden och behov att fokusera på barnen. Men det är med att visa upp barnet på jobbet, bottnar det i en social förväntan från omgivningen eller en personlig önskan att visa upp sitt barn? Och blir föräldrar provocerade av människor som mig som inte är intresserade av deras barn?

5 kommentarer:

cat sa...

Som du ju vet, så är jag precis lika ointresserad av bebisar som du är och jag kommer aldrig bli klok på det du så träffande kallar bebisuppvisningar. Har nu gudskelov varit rätt förskonad från sådant på mitt jobb. Har tre småbarnsföräldrar som kollegor, men de har inte varit så intresserade av bebisuppvisningar på jobbet. Den ena kom när bebisen var ca 6 mån och det är allt.
Jag antar att människor som inte är som du och jag, gärna bondar över de små nykomlingarna till jorden. Misstänker att folk ser med en viss skepsis på mitt ointresse, men jag bryr mig inte.

Åsa sa...

Intressant fundering. Trots att jag ynglat av mig två gånger är jag inte särskilt intresserad av a n d r a s barn. Jag blir också ganska störd när folk jag inte känner (eller är så förtjust i) blir överdrivet engagerade i mina kids. Jag kan väl prata om dem en del, för de är ju en del av mitt liv. Dock förstår jag inte hur föräldrar b a r a kan prata om sina barn, på ett sådant sätt som om de själv tycks ha upphört att existera. Barn är inte levande dockor, minihundar i designväskor eller en måttstock på hur väl man har lyckats. De är små människor med samma rättighet till respekt, integritet och utrymme som de myndiga.

bella sa...

håller med dig till punkt och pricka! är heller inte intresserad av barn förrän dom blir stora nog att prata med, typ i tre-fyra års ålder. men då ska dom vara väluppfostrade.
att barn, oavsett ålder, betraktas av sina föräldrar som ägodelar, saker som en bil, kamera, ja vad som helst, bidrar väl till uppvisandet. … kolla här… min nya grej! typ. barnet är bara en sak! jag menar, hur svårt är det, vanligtvis, att skaffa sig barn… nä, några minuter i sänghalmen så är det klart. inte nån större ansträngning. då är det definitivt svårare att skaffa sig en ny bil.
och detta att föräldrar fläker ut sina barn i bloggar… jisses, det är så jag blir mörkrädd! ännu ett "bevis" på att barnet är en sak.
konstigt att majoriteten föräldrar är så ovarsamma med sina barn.
så, du är inte ensam om dina tankar. tack för inlägget!

Matilda sa...

Cat >> Ja kanske är det en slags bondande. Och att det är lättare att lyfta fram de små än att vara personlig om sig själv på jobb.

Åsa >> Du sätter fingret på en här balansen mellan att familjelivet kommer upp i samtal (vilket givetvis är helt naturligt och självklart) och att hur barnberättelserna dominerar. Fint att du tar upp barnens integritet.

Bella >> Jag skämtade lite med nämnda kollega om att skaffa barn kan liknas vid att publicera en bok. Boken blir allmänt tillgänglig och offentlig handling. Lite som en "sak" som du beskriver. Kanske är det för att man måste vänta så länge innan barnet själv börjar uttrycka sig med ord och skapar sig en identitet som är separerad från föräldern som gör det lätt att detta inträffar?

Härligt att höra era tankar, erfarenheter och perspektiv. Tack för ni delar med er :-)

ullrika sa...

Den som inte gillar fotboll skulle aldrig kunna njuta av en riktigt bra fotbollsmatch. Den som inte förstår eller tycker om barn skulle aldrig uppskatta ett möte med ett sådant. Easy as that tror jag :D

Jag ser inte mina barn som mina ägodelar ett endaste dugg, lika lite som jag ser min man som något annat än en person jag älskar och är gift med, men jag blir väldigt glad när mänskor säger snälla saker om mina barn eller min man! Innan jag själv blev förälder hade jag liten förståelse för hur så små och oberäkneliga mänskor som barn kunde vara av intresse för någon alls, nu när jag har två underbara små som jag älskar mer än mitt eget liv (därmed inte sagt att jag äger dem eller att de är skyldiga till min lycka) har jag också fått ett helt annat intresse för hur även mycket små små bäbinosar kan vara intressanta. De söker kontakt och integrerar på ett vis jag tycker är ascoolt! Min respekt för mänskor gäller även barn, särskilt barn faktiskt.

Förstår absolut att det finns andra som tycker annorlunda än jag - kommentarsfältet här ovanför är ju ett tydligt bevis :p - men på samma sätt som jag är brutalt ointresserad av mycket andra mänskor är intresserade av (andras jobb, skvaller, paradise hotel, artiklar i aftonbladet/expressen/kvällsposten, se foton på mat och folks hundar på instagram, kändisars mode- och inredningstrender samt nästan alla väderprognoser) så anser jag att olikheterna är det som gör oss mänskor unika och därmed intressanta!

ps. nej jag visade inte upp mina barn på mitt jobb av respekt för barnen: jag visste att de som jobbade där då i huvudsak inte var intresserade av att träffa dem och det finns ingen anledning för mina älskade fina ungar att utsättas för folk som inte gillar dom!