Metronymikon och patronymikon på 2000-talet

Hade en diskussion nyligen om det här med efternamn baserat på föräldrarnas namn för att visa släktskap. Det som på lite mer avancerat språk kallas metronymikon (från moderns namn) och patronymikon (från fadern). Förr fick varje generation därmed ett nytt efternamn men numera går samma efternamn i arv. Diskussionen började lite skämtsamt om hur många barn (av manligt kön) Sven och Johan måste ha haft eftersom de är vanliga efternamn. Sedan ledde det vidare till hur det är vanligt med efternamn i stil med Mannens-son och Mannens-dotter och hur Kvinnans-dotter tycks ha blivit vanligare på senare tid. Men vi kunde inte komma på något exempel på Kvinnans-son (Wikipedia hänvisar dock till Sven Estridsson och Magnus Marinason på medeltiden).

Kanske har dessa namn spelat ut sin funktion idag, men vi spekulerade ändå vidare på alternativ. Det är ju fortfarande vanligt att vid ett äktenskap så ändrar en eller båda i paret efternamn för att visa samhörighet. Ett förvirrande men lite underhållande sätt att ge efternamn skulle därmed kunna vara Mannens-fru, Mannens-man, Kvinnans-kvinna, Kvinnans-man. Alternativa ändelser (eller suffix när vi ändå är inne på svåra ord) skulle kunna vara make, maka, partner osv. Efternamnen skulle därmed kunna vara i stil med Annasman, Johansmake, Svensmaka och Karinsfru. Så ett par skulle kunna heta Anna Karinsfru och Karin Annasfru.

Vi är ju säkert inte först på bollen med den här idén. Och givetvis kan det  bli något knepigt vid skilsmässor och vad barnen skulle heta i efternamn. Det ställer ju också fenomenet med efternamn i nytt ljus. Efternamnet fyller ju en funktion genom att det går att binda samman familjer och till viss del kunna skilja de som har samma förnamn åt.

Så dagens mysteriefundering lyder således: vilken funktion fyller våra efternamn idag? Behöver vi dem? Och vad vore det mest demokratiska och jämställda efternamnet?

Kommentarer

cat sa…
Klart att vi behöver efternamn! I mitt liv förekommer inte mindre än 10 st Anna. Om jag inte kunde säga Anna J, Anna B, Anna Z osv, så skulle ju ingen veta vilken Anna jag talade om.
Demokratiska efternamn finns det ju redan gott om. Alla som slutar på strand och berg och kvist osv.
ullrika sa…
Vilket otroligt intressant inlägg! Själv var jag en sån som hette ett -sonnamn innan jag blev gift och således var valet inte så svårt att ta Mattias efternamn. Men liiite svårt var det ju. Det var min identitet från tjugoåtta år som plötsligt skulle bli en annan? Kanske hade jag ett undermedvetet motstånd mot namnbytet ändå. Jag presenterade mig nämligen som Joh... öh Hedberg i flera år efteråt.

Men hur viktiga är efternamn? Ganska tycker jag. Dels binder det familjer samman, som du skriver, och dels skiljer det olika personer åt som cat skriver om här ovanför. Annars skulle det ännu lättare än idag bli ett utseende eller en egenskap som fick skilja oss åt tror jag. T ex Blondin-Pelle, Trött-Pelle eller Glad-Pelle. Ett neutralt namn är bättre om jag får bestämma!
Anonym sa…
En kan också vara född till ett efternamn som visade sig vara fel, så de bytte till rätt efternamn.
Men sedan tvingas byta till ett tredje.
Därefter vägra att ta sin partners efternamn.
För att slutligen (?) som ett eget femte val skapa sitt eget unika efternamn.
Låter det krångligt? Men det måste iallfall betyda att efternamn är otroligt viktigt!:-) I alla fall för några av oss. :-)
Matilda sa…
Tack för era funderingar och erfarenheter! Den samlade åsikten är alltså att efternamn fortfarande är viktiga. :-)