När Sveas son möter en etnolog

Jag har tidigare inte läst någon av Lena Anderssons böcker, utan snarare läst om dem. Nyligen kom hennes senaste bok Sveas son. Av någon anledning kom jag att läsa en recension av den i DN och fastnade för ett stycke: 
"Prologen är typisk anderssonsk: en etnolog annonserar efter studieobjekt till ”modernitetens svenska mentalitetshistoria”, den 29-åriga Elsa Johansson föreslår sin egen far, den pensionerade slöjdläraren Ragnar, men efter en ansträngd fika på konditoriet ute i Vällingby avböjer etnologen fler intervjuer med argumentet att Ragnar är ”för vanlig”. Ty i postmodern forskning är det ju avvikarna, de som kan användas för att dekonstruera och ifrågasätta ”den så kallade verkligheten utanför diskursen” som är intressanta, inte de som upprätthåller och reproducerar centralberättelsen." (Liljestrand i DN, 4/5 2018)
Min spontana reaktion var: Men etnologer studerar ju "det vanliga"! Det här kändes mystiskt. Och när något är mystiskt så är det ett mysterium. Och är något ett mysterium så måste det undersökas och därmed bloggas om. Sagt och gjort, boken införskaffades och läsningen påbörjades. 

**Nu kommer en liten spoiler.**

Avsnittet med etnologen är bara prologen till boken. Därefter försvinner etnologen och fokus hamnar på Sveas son Ragnar och hans liv och leverne under och efter den föreställda folkhemseran. Stycket om etnologen utspelar sig på 1990-talet (tidigare under århundradet har de fullt upp att dokumentera det försvinnande bondesamhället och senare det försvinnande förindustriella samhället). Och eftersom mina etnologistudier inträffar ett decennium senare kan jag inte helt uttala mig om hur etnologisk forskning var på 90-talet. Klart att även etnologer studerat "avvikarna", eller subgrupper, men det vardagliga och vardagslivet har ändå varit en en central kärna för ämnet. Dagens etnologer - om de skulle studera folkhemstiden - skulle nog mer än gärna vilja intervjua en man som Ragnar.

Boken då? Ja, jag fortsatte faktiskt läsa efter prologen.

Ragnar är lite som Ove i Fredrik Backmans En man som heter Ove. Det vill säga att rätt ska vara rätt och att principer finns för att följa. Men medan berättelsen om Ove blir komisk, så är Ragnars något mer tragisk eller sorglig. Hans fru Elisabeth drömmer stort och hennes livssyn skiljer sig från Ragnars inställning om att en ska hålla sig till sådant en förstår. Förutsägbarhet, hårt arbete, radhus och idrottsligt engagemang i förorten duger gott. Huruvida Ragnars föreställningsvärld är representativ och igenkännbar får nog någon av de äldre generationerna uttala sig om. 

Jag gillar livsnarrativet som inte bjuder på några större dramaturgiska vändpunkter. Det går något år, personerna blir lite äldre. Berättelsen följer samhällshändelser och huvudpersonerna reagerar på förändringarna som sker i samhället. Kanske är det tänkt att jag som läsare ska tycka att Ragnar är en trist typ i sin förutsägbarhet och vanlighet just för att han är en del av socialdemokratiskt folkhem. Jag tycker han är lite trist, men det beror mer för att det är en personlighetstyp som jag känner igen från annan fiktion. Från boken tar jag med mig undringen över hur vanlig Ragnar egentligen är. Och - så klart - varför inte fler skönlitterära böcker har etnologer som huvudkaraktärer.

Kommentarer