 |
| En helt annan teater: Gustav III:s på Gripsholms slott. |
Under helgen såg jag filmen
As you like it (eller
Som ni behagar som dess svenska titel är). I Kenneth Branaghs regi förflyttas Shakespeare-komedin till Japan under 1800-talet. Liksom så många andra tolkningar behålls ett mer ålderdomligt språk trots en flytt till en mer "modern" tid, något jag emellanåt finner lite omständigt för förståelsen. Shakespeares pjäser börjar ju få lite år på nacken och det har hänt en del de senaste 450 åren. Om vi bortser från tiden så finner jag ändå två saker i dramatikerns pjäser väldigt besynnerliga:
- Att alla tycks bli djupt förälskade på rekordkort tid. Låt gå att en teaterminut kanske kan motsvara en timme eller så i verklig tid men många rollfigurer tycks falla så djupt efter ha utbytt blickar att de är redo att ta livet av sig. Dessa starka kärleksyttringar kanske bör ses i relation till att i många andra sammanhang beskrivs historiska äktenskap ofta som en affärsuppgörelse mellan familjer snarare än en kärlekshistoria. Nu är jag inte historiker, så kanske har jag en felaktig bild av hur det var förr, eller så var kanske fiktionen en dröm om något bättre?
- När figurerna förklär sig till någon annan blir de aldrig igenkända. De kan till och med (temporärt) byta kön och inte ens deras familjemedlemmar eller stora kärlek ser vem de är. Att klippa håret och sätta på en lösmustasch tycks dock vara en tveksam förklädning. Jag tror alla som försökt klä ut sig till någon annan (om de inte haft tillgång till professionell teatersminkning) kan instämma i svårigheten med detta. Inte heller tror jag att detta var lättare förr. Så det är något mystiskt med pjäserna innehållande förväxlingar och förklädning.
Sedan finns det förstås det stora mysteriet av alla: skrev Shakespeare verkligen alla dramer själv?
Kommentarer