Distans och närhet i corona-tid

Något jag haft lite svårt att förstå så här i slutet av folks semester och starten på en ny termin är hur flera verksamheter - inklusive min egen - insisterar på att ha uppstartsdagar där kollegiet möts fysiskt. Beroende på vilket slags arbete man har så har man haft olika förutsättningar att arbeta hemifrån. Under våren har jag och de flesta av mina kollegor enligt rekommendationer arbetat hemifrån i största möjliga mån.

Nu efter semestern har det varit skönt att komma tillbaka till kontoret och få lite rutin igen. Jag hade förväntat mig att det skulle vara i princip öde, men en efter en har kommit tillbaka. Givetvis är det trevligt att ses igen och samtalen blir annorlunda än vid de otaliga online-mötena. Men även om vi håller någorlunda distans, så träffar man ju betydligt fler människor närmre inpå än de senaste månaderna. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor.

De "Corona-säkrade" uppstartsdagarna hade nog ambitionen att vi skulle hålla avstånd, men i realiteten var det svårt. Särskilt när vi skulle jobba i tvärgrupper och röra oss mellan olika platser. Jag säger inte att vi satt i knäna på varandra, men vi bröt nog om och om igen mot rekommendationerna. Visst, det fanns handsprit på plats och maten var inplastad, men... Det hela kändes märkligt och motsägelsefullt i förhållande till rådande rekommendationer från såväl samhälle som arbetsgivare. Att hålla "corona-avstånd" och samtidigt arbeta på som "vanligt" kräver nog betydligt mycket mer vakenhet och ansträngning. Och en omförhandling av våra umgänges-normer.

Så vi får väl se ifall samtliga på arbetsplatsen insjuknar inom kort, eller ifall vi haft väldigt, väldigt stort tur att vi alla i rummet var friska.