Historisk mat på moderna fat: Päronvälling (1937)

En oanad men positiv effekt av mitt historiska matlagningsexperiment är att de i min omgivning pratat om detta tokiga upptåg med andra. Det resulterade till exempel i att sambons mammas väninna frågade om jag ville ha några äldre kokböcker som hennes mamma haft. Det tackar man ju inte nej till! Här kommer ett recept som beskrivs som "Lämplig frukosträtt för barn".

Päronvälling

Päronvälling och smörgås som kvällsmål.

50 gram (ca 1,5 dl) havregryn
5 dl vatten till grynen + 5 dl vatten till päronen
8 dl mjölk
salt
eventuellt 4 sötmandlar och 2 bittermandlar
8 st päron (alternativt torkade päron)
50 gram (ca 1/2 dl) socker
1 bit hel ingefära

Koka upp 5 dl vatten och lägg i havregryn som kokas sakta under lock tills de är riktigt mjuka. Grötmassan ska sedan passeras (saknar ni en bra sil/durkslag kan ni ju testa använda stavmixer) och slå tillbaka i kastrullen. Späd med mjölk och värm. Smaksätt med skållad och riven mandel samt "en knivsudd salt".

Försök till att passera havregrynen. Strax därpå tog jag fram stavmixern...

Mängden päron får såklart anpassas efter storleken på frukten. Vi gjorde halvt recept och då räckte det med två gigantikus-päron.

Enligt receptet ska päronen "skalas, klyvas och urkärnas" därefter kokas mjuka i sockerlag tillsammans med ingefäran. Beroende på storleken på äpplena skulle jag rekommendera mindre delar. Hur stor en "bit hel ingefära" var på 1930-talet låter jag vara osagt, ta efter behag. När det är dags att servera så slår du över päronen och spadet i vällingen. Ja, det kommer se väldigt konstigt ut.

"Ska det här verkligen sammanblandas?"

Omdöme och förbättringspotential: När vi kom till fasen i receptet när man ska slå samman vällingen och päronen och lagen var jag väldigt tveksam. Det såg inte så aptitligt ut. Det blev till varm mjölk med stora bitar päron i. Men jag gillar ju varm mjölk och det söta från päronlagen gjorde "välling"-soppan väldigt god. Åtminstone i min mening, sambon var inte förtjust. Spontant borde det gå att byta ut päron och ingefära mot äpple och kanelstång. Eventuellt skulle man kanske kunna mosa päronen något för att få lite tjockare välling.

Reflektion: I ett lanthushåll på 30-talet som hade tillgång till såväl havre, mjölk och frukt var detta säkert en både billig och mättande rätt. Idag associeras kanske välling främst till småbarn. Själv har jag inte ätit det sedan småbarnsåren och förknippar det främst med "pulver"-paket på barnmatshyllorna. I övrigt var jag glatt överraskad att finna ingefära i bit i ett recept.

***

Receptet är hämtat ur Kajsas kokbok: Kokbok för lanthushåll utarbetad av Karin Fransén och Astrid Knudsen (1937, 12:e upplagan). Kokboken är utgiven av Lantbrukssällskapets tidskrifts A.-B. Boken kostade då 3:50 kr vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 112 kr (källa: Edvinsson & Söderberg 2011). Som kuriosa kan det nämnas att första upplagan kom ut 1935 och utkommit i minst 26 upplagor till och med 1988. Karin Maria Oskara Elisabet Fransén var utbildad skolkökslärarinna och publicerade under många år recept i Jordbrukarnas föreningsblad under signaturen Kajsa. Mer om Karin Fransén går att läsa i Svenska män och kvinnor: Biografisk uppslagsbok och i en artikel på LRF.

Blogginlägget är en del av min serie Historisk mat på moderna fat där jag testar olika historiska recept, primärt från första halvan av 1900-talet. En stor del av experimentet handlar om att reflektera kring dåtidens och dagens måltider och matkultur. Du hittar alla recept samlade under etiketten Historisk mat på moderna fat.

Kommentarer

anitam sa…
Hej Matilda! få se om jag klarar att skriva svar till dig. Kul med receptet på päronvälling. Låter inte så gott men det var nog bra för barn med magbesvär och att man använde päron i södra Sverige. I norr hade vi inga äppel- eller päronträd. Men vi plockade massor med hjortron blåbär och lingon. Så vi gjorde klappgröt som vispades ute i snön. Inga elvispar.

Agneta tycker det är kul att du använt hennes mammas gamla kokbok. Hon var duktig på att använda grönsaker bär och örter i maten redan tidigt. Hon jobbade i "fina" familjer i Umeå på 40 talet och fick göra maträtter som inte var så vanliga i arbetarhem.Sen tog hon med sig "fina " vanor med bjudningar för tanter i byn.

Min pappa som kom från finska Tornedalen gillade välling. Finland var ju jättefattigt och fick betala stora krigsskadestånd till Ryssland. Min farmor gjorde soppor och välling med mycket potatis som nog var huvudföda. Min pappa åt gärna laxsoppa. Rabarber fanns på alla gårdar så farmor hade alltid en gryta stående med rabarbersoppa på vedspisen. Så hon bjöd oss på det när vi kom till den finska byn Purasenvaara.

Jag har även sett dina andra maträtter. Du är duktig som vågar ge dig in på alla kluriga maträtter. Får väl hoppas bli bjuden efter den tråkiga pandemin. Lycka till med skrivandet. Kram Anita M
Matilda sa…
Hej Anita! Tack för att du berättar om dina och Agnetas minnen!
Ibland är det lätt att glömma att odlingsförutsättningarna är så annorlunda i södra och norra Sverige.
Absolut - en dag ska du få en festmåltid så det står härligt till :)
/Matilda