"Efter" - om tid och otid i Corona-tid

Det är som lätt att bli pessimistisk i dessa tider. Även om våren gör vardagen ljusare och längre (vilken lycka att få cykla utan dubbdäck och få rulla fram på mountainbiken) så känns andra tendenser mer oroväckande. Dubbelmuterade virus, överbelagda IVA-avdelningar, vaccin med biverkningar som oroar, tidsbegränsade antikroppar... Min arbetsgivare planerar för återgång till delvis-normalitet till hösten, om än med små steg.

Jag kan inte sluta reflektera kring användningen av uttrycket "efter corona". För att mäkta med antar jag att vi behöver föreställa oss ett slut på pandemin. Historiska pandemier har ju som till sist dämpats. En oroande känsla hos mig är att vi kommer få leva med det här länge, med toppar och dalar. Att "efter" fortfarande ligger långt i framtiden.

Att tänka att "efter" innebär hur det var "före" känns helt främmande. Det kan ju lika bra bli ett tydligt före och efter. Kanske kommer en hel generation växa upp utan att träffa sina mor- och farföräldrar fysiskt. Kanske förpassas stora bröllop och fester till historieböckerna liksom verksamheter/branscher som är beroende av att människor får umgås i större grupper. Högre utbildning bedrivs till största del distansbaserat. Ja ni märker, det går att måla pessimistiska drag i all oändlighet.

Förbjudet att umgås och samarbeta. En levande plats har blivit folktom. Istället för att uppmuntra studenter att gå till biblioteket, så ska de hållas därifrån.

Men idag skiner i alla fall solen. Det blir vår och sommar oavsett ett ettrigt litet virus.