Historisk mat på moderna fat: Falsk pizza (1960)

Jag har tidigare hållit mig främst på 1900-talets första planhalva men fann en bok från 1960 som var lite speciell. Många bjudrätter för lördagen med, för mig, lite udda uppläggningar och kombinationer.

Falsk pizza

Falsk pizza - eller: pizza-omelett med ansjovis och tomat.

4 ägg
4 dl mjölk
4 kaffeskedar mjölk
8-10 ansjovisfiléer (en liten burk räcker)
Tomat i skivor (jag använde körsbärstomater)
Riven ost (jag använde prästost)

Vispa ägg, mjöl och mjölk. Häll blandningen i en smord ugnsform och "grädda nästan färdig". Intressant nog för att vara 1960-talet så finns det ingen ugnstemperatur eller ungefärliga tidsangivelser. Jag skulle föreslå 200-225°C och ca 15-20 minuter i denna första fas.

Ta ut formen och lägg ansjovisen i ett stjärnmönster eller i rutor. Lägg tomatskivorna längst kanten. Strö över den rivna osten.

Det påminner vagt om pizza till form och topping.

Ändra ugnen till övervärme och grädda färdigt. På 200° tog jag ut den efter tio minuter men då hade den inte riktigt fått färg, men det är å andra sidan inte säkert att den ska få färg.

Den falska pizzan blir väldig mjuk.

"Pizza"-middag

Omdöme och förbättringsförslag: Hypotesen var att detta skulle bli som en omelett, vilket det även blev. En ganska lös och mjuk konsistens. Det är ett enklare recept att göra och pizzan blir betydligt lättare än de matiga degiga motsvarigheterna. Smeten kan med fördel få lite salt och peppar. Sambon ville ha mer fisk på (där är jag inte enig). Likt en omelett kan garneringen varieras och för att göra den än mer pizzalik kan oregano strös ovanpå.

Reflektion: Jag tror ärligt talat inte att detta recept skulle gå hem i stugorna idag under namnet pizza. Jag misstänker att de flesta barn skulle bli grymt besvikna ifall de utlovats pizza. Det finns nog viss risk att en del italienare skulle ta illa upp också. På Nordiska Museets hemsida läser jag att pizzan började sakta göra entré på 1950-talet men att det tog lite tid innan den blev folkkär. I tidningarna fanns flera recept på "falsk pizza" men då med smördeg eller pajdeg. De refererar även till ett recept kallat "Pizza á la Suède" en anrättning på deg, sardeller, tomatpuré och ost som kunde serveras till cocktails.

Jag tänker att dessa falska pizzor är ett sätt att introducera något utländskt men anpassa det till något bekant. Alla hade ju inte varit utomlands och testat den riktiga pizzan, det var något annorlunda. Nyheter lär ju också skapa vissa förväntningar. Sambons farfar lär ha sagt när han introducerades för pizza första gången runt 1966-67 "det här är ju bara en varm smörgås." Han var således inte särskilt imponerad av denna italienska rätt.

* * *

Receptet är hämtat ur Lördagskväll av Inga Englesson (1960, utgiven av Femina). Det ska visst finnas två volymer. Inga har utgivit ytterligare några kokböcker. Just denna är den första boken i serien "Femina-bibliotek" och är en samling av recept som förekommit i tidningen Femina tidigare. Enligt utsago innehåller den "recept på små goda rätter vi kan bjuda familj och vänner på just på lördagskvällarna, när vi har tid att umgås i lugn och ro." Priset var 5:75 kronor plus oms (skatt) vilket motsvarar ca 75 kronor i dagens penningvärde (Källa: Edvinsson & Söderberg 2011).

I en minnestext i DN från 2002 beskrivs Inga Englesson (1911-2002) som en "entusiastisk matmänniska" utbildad till skolkökslärarinna. Hon höll kvällskurser för herrar på 1940-talet. Hon skrev om mat i svenska hem, Femina och Allers.

Blogginlägget är en del av min serie Historisk mat på moderna fat där jag testar olika historiska recept, primärt från första halvan av 1900-talet. En stor del av experimentet handlar om att reflektera kring dåtidens och dagens måltider och matkultur. Du hittar alla recept samlade under etiketten Historisk mat på moderna fat.