Jag trodde de skulle rädda världen...
Jag känner mig förföljd, något smått attackerad emellanåt. De har utsett mig till deras offer. De vill åt mig, tvinga mig att gå med. Så länge jag inte gör det kommer de aldrig att ge sig. Aldrig... Och jag kan inte bli av med dem. De bara är där. Överallt. Nästan hela tiden!
De. Ja, ni vet, stackars ungdomar som står på stan med sina informationspärmar och slår följe med en och berättar väldigt intressanta och hemska saker som händer i världen. Säger du ja, är deras lycka gjord. Då får de lön.
Självfallet talar jag om de som är utsända från olika organisationer för att söka stöd och bidrag hos de ignoranta svenskarna som springer förbi dem på stan. Nästan alla jag ser går långa omvägar för att undvika dem. Jag gör det med, kanske av skuldkänsla för att jag inte gör så mycket som jag borde för att rädda denna världen.
Två stycken av dessa entusiastiska människor från en välkänd miljöorganisation har kommit fram till ett smart drag. De har nämligen hittat ett sådant superställe där folk inte kan springa ifrån dem genom att ta omvägar. Nära utgångarna till min nuvarande skola. Där kan de på lpng väg spana in sina byten, dvs oftast lilla jag. Jag blir väldigt nervös var gång jag ser dem, för det innebär i 9 av 10 fall att de kommer att fånga in mig i sin snara. Och den snaran är väääldigt svår att ta sig ur.
De vill ha tag i mig alltså. Till vilket pris som hellst.
Det spelar inte någon roll om jag skulle komma mjukiskläder eller i Guchi (inte för att jag någonsin haft på mig ett sådant dyrt plagg, men ni förstår principen), de hugger mig ändå. Och stressad som jag är så har jag aldrig tid. Och det är sant, jag har inte det. Tentainlämning, försendad till lektion, desperat på väg hem för att äta lunch... På tal om lunch, försök inte er på ursäkten att ni är vrålhungriga. Jag fick genast mothugget: "snart finns det inte tillräckligt med mat kvar". De ger sig inte. De hakar sig på mig som iglar, går vid min sida säkert hundra meter innan jag lyckas fly. Detta sker gång på gång. Ju mer de fortsätter, desto mindre vill jag gå med i deras förening.
( En parantes: En gång har jag faktiskt tyckt synd om en sådan nisse. Men han var från en annan organsisation och talade så varmt och engagerat om ett miljöproblem (tror det handlade om valar) att det var nära jag gick med. Men jag hann inte, som vanligt... Stackaren blev nog utan provision den dagen med... )
Vad har jag gjort dem för ont? Varför mig? Varför ingen annan? Jag lovar, jag källsorterar, försöker köpa KRAV-märkt, köper närproducerat, återanvänder, går på loppis... Why me!?
De. Ja, ni vet, stackars ungdomar som står på stan med sina informationspärmar och slår följe med en och berättar väldigt intressanta och hemska saker som händer i världen. Säger du ja, är deras lycka gjord. Då får de lön.
Självfallet talar jag om de som är utsända från olika organisationer för att söka stöd och bidrag hos de ignoranta svenskarna som springer förbi dem på stan. Nästan alla jag ser går långa omvägar för att undvika dem. Jag gör det med, kanske av skuldkänsla för att jag inte gör så mycket som jag borde för att rädda denna världen.
Två stycken av dessa entusiastiska människor från en välkänd miljöorganisation har kommit fram till ett smart drag. De har nämligen hittat ett sådant superställe där folk inte kan springa ifrån dem genom att ta omvägar. Nära utgångarna till min nuvarande skola. Där kan de på lpng väg spana in sina byten, dvs oftast lilla jag. Jag blir väldigt nervös var gång jag ser dem, för det innebär i 9 av 10 fall att de kommer att fånga in mig i sin snara. Och den snaran är väääldigt svår att ta sig ur.
De vill ha tag i mig alltså. Till vilket pris som hellst.
Det spelar inte någon roll om jag skulle komma mjukiskläder eller i Guchi (inte för att jag någonsin haft på mig ett sådant dyrt plagg, men ni förstår principen), de hugger mig ändå. Och stressad som jag är så har jag aldrig tid. Och det är sant, jag har inte det. Tentainlämning, försendad till lektion, desperat på väg hem för att äta lunch... På tal om lunch, försök inte er på ursäkten att ni är vrålhungriga. Jag fick genast mothugget: "snart finns det inte tillräckligt med mat kvar". De ger sig inte. De hakar sig på mig som iglar, går vid min sida säkert hundra meter innan jag lyckas fly. Detta sker gång på gång. Ju mer de fortsätter, desto mindre vill jag gå med i deras förening.
( En parantes: En gång har jag faktiskt tyckt synd om en sådan nisse. Men han var från en annan organsisation och talade så varmt och engagerat om ett miljöproblem (tror det handlade om valar) att det var nära jag gick med. Men jag hann inte, som vanligt... Stackaren blev nog utan provision den dagen med... )
Vad har jag gjort dem för ont? Varför mig? Varför ingen annan? Jag lovar, jag källsorterar, försöker köpa KRAV-märkt, köper närproducerat, återanvänder, går på loppis... Why me!?
Kommentarer