Ah, blåljus!

Imorse på väg till tåget gick jag genom gården. Det var lugnt och stilla. Soligt och fint. Inte för att det är en gård egentligen. Snarare ett litet grönområde mellan kvarterets hyresrätter och bostadsrätter. Men det spelar mindre roll i sammanhanget. Jag kallar det en gård.

Så fort jag kommer ut till vägen så kommer det en polisbil med blåljus och sirener. Och så svänger den in på min gata (eller min andra gata, jag har två, ok det här blev komplicerat, glöm det vi säger bara min gata). Hey vad jag blev nyfiken! Vad hade hänt? Vad hade jag missat när jag gick genom gården i stället för på gatan? Var det något allvarligt? Var det falsklarm? Skulle de till mitt hus?

Denna polisbil har då uppenbarligen ettsat sig fast i mitt huvud. Jag kan inte släppa det. Vilket får mig att fundera på varför man är så polis-fixerad. Så fort det kommer en polisbil med sirener och grejer så vänder man sig om och stirrar. Ser man polisen stå vid någon gata och samtala med någon börjar man direkt undra vad som hänt. Det är som om man vill hamna i de där fartfyllda, aktionrika polismysterierna som man läser om och ser på film. Man vill ha lite spänning i vardagen. Eller är det bara så att man vill ha störtkoll på allt som sker runt omkring en?

Denna ständiga nyfikenhet...