Att ha tungan rätt i mun
Det där med att vara utomlands och prata sitt eget språk är ibland inte helt problematiskt. Oftast kan man prata rätt så fritt om allting men det finns ju en risk att någon annan turist med samma modersmål hör dig och förstår varje ord du säger.
Vi satt på en sushi-restaurang - jag, min syster och hennes svensktalande kompis som är bosatt i Canada - och pratade om det faktumet. Vi kom fram till att det skulle vara rätt så läskigt om servitrisen eller någon av gästerna verkligen förstod att vi pratade om hur ofta de fyllde på våra vattenglas fast vi inte ens hunnit dricka upp. Min systers vän berättade då om att hon stått i en hiss med sin syster och sagt på svenska något om killen som också stod där. Det var rätt så harmlöst, något i stil med "undrar om vi hinner av före honom". Killen vänder sig då förvånat om säger på svenska "är ni från Sverige?".
Två timmar efter denna diskussion sitter jag med min syster på tunnelbanan i stadens ytterområden och pratar om något. Jag ser en äldre kille sitta och titta lite konstigt på oss emellanåt, som om han undrar vad vi pratar för språk. Till sist kan han inte hålla sig och frågar om vi är svenskar, han själv är norsk och skulle av på samma station som oss. Det var lite skrämmande. Men bara lite.
Frågan är om det är en frihet att prata sitt eget språk utomlands, när det inte finns så många runt omkring en som förstår vad som yppas? Eller ses det som en förolämpning av de som serverar på restauranger, står i kassan i butiker eller bara åker samma buss men som inte förstår vad man säger? Diskussionen känns igen om förslaget att det bara ska talas svenska i klassrummen här i Sverige, fast då med omvända förhållanden. Lite paradoxalt kanske. Utomlands vill vi prata vårt eget språk, men när folk från andra länder vill prata sitt språk här så är det inte lika förståligt. Det känns som att "vi" inte alltid tänker på att se saken från ett annat perspektiv, eller försöka sätta oss i någon annans situation...
Vi satt på en sushi-restaurang - jag, min syster och hennes svensktalande kompis som är bosatt i Canada - och pratade om det faktumet. Vi kom fram till att det skulle vara rätt så läskigt om servitrisen eller någon av gästerna verkligen förstod att vi pratade om hur ofta de fyllde på våra vattenglas fast vi inte ens hunnit dricka upp. Min systers vän berättade då om att hon stått i en hiss med sin syster och sagt på svenska något om killen som också stod där. Det var rätt så harmlöst, något i stil med "undrar om vi hinner av före honom". Killen vänder sig då förvånat om säger på svenska "är ni från Sverige?".
Två timmar efter denna diskussion sitter jag med min syster på tunnelbanan i stadens ytterområden och pratar om något. Jag ser en äldre kille sitta och titta lite konstigt på oss emellanåt, som om han undrar vad vi pratar för språk. Till sist kan han inte hålla sig och frågar om vi är svenskar, han själv är norsk och skulle av på samma station som oss. Det var lite skrämmande. Men bara lite.
Frågan är om det är en frihet att prata sitt eget språk utomlands, när det inte finns så många runt omkring en som förstår vad som yppas? Eller ses det som en förolämpning av de som serverar på restauranger, står i kassan i butiker eller bara åker samma buss men som inte förstår vad man säger? Diskussionen känns igen om förslaget att det bara ska talas svenska i klassrummen här i Sverige, fast då med omvända förhållanden. Lite paradoxalt kanske. Utomlands vill vi prata vårt eget språk, men när folk från andra länder vill prata sitt språk här så är det inte lika förståligt. Det känns som att "vi" inte alltid tänker på att se saken från ett annat perspektiv, eller försöka sätta oss i någon annans situation...
Kommentarer
Det var bara en av flera gånger jag har "gjort bort mig" på svenska utomlands. För ett par år sedan var jag i en liten håla i Brasilien där det nästan inte fanns utländska turister. Vi satt och hade roligt åt en mycket blek man på filten bredvid oss och det visade sig naturligtvis att han var svensk, till på köpet hade vi gemensamma bekanta. Världen är liten!
På mitt jobb har vi en polsk glasblåsare som endast gestikulerar glatt och vilt...och en dag sa jag något om hur rolig han var och genast så började han spela pajas!
Woops! Du förstår svenska frågade jag?
Han nickade och log med en spjuveraktig min...
När vi skulle upp i Eiffeltornet var det en fruktansvärd kö - alla stod tysta och väntade - ingen sa något. Jag behövde på TOA - väldigt mycket - gnällde med jämna mellanrum över att det inte gick fortare för det blev mer och mer panik. Plötsligt säger en man framför oss "-Nu tar det nog inte så länge innan vi slipper in och de har säkert toa där inne" och så börjar han skratta. Framför oss var två busslaster med SVENSKA turister - jag tänker aldrig mer gnälla om mina behov högt utomlands!
Varför ska vi kräva att alla som kommer till Sverige ska prata svenska?
Som du sa...vi pratar ju inte alltid det språk vars land vi är i.
En annan tanke jag oxå haft...
Det brukar ju med jämna mellanrum blossa upp ett mindre "krig" i media angående slöja.
Slöja to be or not to be.
Märkligt att många svenskar säger: Nej, anpassa er...så har vi det inte i Sverige.
MEEEEEEN!!!
Hur ser det ut när Svenskar åker utomlands?
Ta tex Egypten eller Dubai som exempel.
Använder vi oss av deras klädkod när vi är där?
Nej, där springer vi omkring halvt nakna.
Å jag kan informera om detta inte alltid är uppskattat.
Tro mig... :)
Jag fick en mindre avhyvling pga mitt snygga skägg.
Det var inte uppskattat ha det rakat på det sättet.
Hyvel åkte fram!
Tog seden dit jag kom! :)
Nette >> 2 busslaster! *skrattar gott* Det var inte illa, eller det var det kanske ;) Det är så härligt när folk delar med sig av sina erfarenheter :)
Cax >> Håller med, om man ska ställa krav på andra så får man faktiskt utstå andra krav... Fast jag förstår inte riktigt varför det skulle bli rabalder om ditt skägg, men det var nobelt av dig att ta seden dit du kom. Fast i vissa sammanhang kan det ju också ses som att man hukar för någon annan och låter sig styras av något överhuvud. Men som sagt, allt kan ses ur olika perspektiv och därmed inte sagt vilket som skulle vara rätt eller fel :)
Och ja, nog ska man passa sig för att tro att folk utomlands inte förstår svenska. Jag och en kompis var en sommar i tonåren på en grekisk ö, där vi blev väldigt förtjusta i några av kyparna på en restaurang. Så vi satt där kväll efter kväll och kommenterade glatt både det ena och det andra. På svenska. Utan en tanke på att någon av personerna diskuterade skulle kunna förstå. Tills det visade sig att minst en av dem mycket väl förstod svenska...
(Jo, det är rätt pinsamt när man är 15 år.)
Haha, ja ALLT är pinsamt när man är 15 :D