Att svara, eller att strunta i det
Har varit på kurs idag. Det låter så vuxet, så speciellt.
På väg därifrån satt jag på perrongen och väntade på ett tåg. Bredvid mig på bänken slog sig en kille ner. Han gjorde inte mycket väsen av sig. Men så efter ett tag så börjar det ringa i någons mobiltelefon. I ögonvrån tycker jag mig se att han tar upp nåt som kan vara en telefon. Jag bryr mig inte något nämvärt utan fortsätter att äta på min medhavda macka. Men ringandet slutar inte. Efter ytterligare några sekunder börjar jag undra om jag har råkat ändra ringsignal själv av misstag. Jag tittar åt andra hållet och ser att ingen annan verkar vara i närheten. Märkligt. Om det vore killens telefon så borde han väl ha svarat, tänker jag. Just då upptäcker jag att han i sina händer pressar en mobiltelefon. Den ringer, något ljuset från displayen avslöjar. Syftet verkar vara att dämpa telefonsignalen, som om han inte vill veta att det ringer.
Så fort signalen tystnat tittar han på displayen och trycker på några knappar.
Det verkade som att han inte ville svara med flit. Kanske så att han skulle kunna ha en ursäkt att säga att han inte hörde telefonen. Kanske vågade han inte trycka bort samtalet för att det var någon som skulle ta illa vid sig ifall han gjorde detta. En känsla sa mig att hade han haft samma funktion som min telefon har - möjligheten att tysta signalen utan att trycka bort samtalet - så hade han definitivt använt den.
Vem var det som ringde? Och varför ville han inte svara? Var det hans mamma? Var det en vän han glömt bort att träffa? Kunde det vara hans sambo som han bråkat med? Eller hans arbetsgivare som undrade varför han inte var på jobbet? Skulle han ringa upp personen senare? Vilken ursäkt skulle han använda sig utav?
Frågor som egentligen jag inte alls har att göra med. Men de gav mig något att sysselsätta mig med i väntan på mitt tåg.
På väg därifrån satt jag på perrongen och väntade på ett tåg. Bredvid mig på bänken slog sig en kille ner. Han gjorde inte mycket väsen av sig. Men så efter ett tag så börjar det ringa i någons mobiltelefon. I ögonvrån tycker jag mig se att han tar upp nåt som kan vara en telefon. Jag bryr mig inte något nämvärt utan fortsätter att äta på min medhavda macka. Men ringandet slutar inte. Efter ytterligare några sekunder börjar jag undra om jag har råkat ändra ringsignal själv av misstag. Jag tittar åt andra hållet och ser att ingen annan verkar vara i närheten. Märkligt. Om det vore killens telefon så borde han väl ha svarat, tänker jag. Just då upptäcker jag att han i sina händer pressar en mobiltelefon. Den ringer, något ljuset från displayen avslöjar. Syftet verkar vara att dämpa telefonsignalen, som om han inte vill veta att det ringer.
Så fort signalen tystnat tittar han på displayen och trycker på några knappar.
Det verkade som att han inte ville svara med flit. Kanske så att han skulle kunna ha en ursäkt att säga att han inte hörde telefonen. Kanske vågade han inte trycka bort samtalet för att det var någon som skulle ta illa vid sig ifall han gjorde detta. En känsla sa mig att hade han haft samma funktion som min telefon har - möjligheten att tysta signalen utan att trycka bort samtalet - så hade han definitivt använt den.
Vem var det som ringde? Och varför ville han inte svara? Var det hans mamma? Var det en vän han glömt bort att träffa? Kunde det vara hans sambo som han bråkat med? Eller hans arbetsgivare som undrade varför han inte var på jobbet? Skulle han ringa upp personen senare? Vilken ursäkt skulle han använda sig utav?
Frågor som egentligen jag inte alls har att göra med. Men de gav mig något att sysselsätta mig med i väntan på mitt tåg.
Kommentarer
Läkaren skulle ringa och tala om att han nu fått en ny och udda sjukdom.
En sjukdom som man får genom att äta på tok för mycket kakor.
Förlåt...nästa gång ska jag svara! ;)
Mysterium....
Oj jag hörde inte att du ringde
Cax >> Är kakor det enda du tänker på? :D
Sofi >> SonyEricson Walkman *skryt* :D Jag tror alla behöver den funktionen lite då och då!
Khadidja >> :) Hej hej! Kul att du är tillbaks! Ja här är vi finurliga tillsammans och har det riktigt mysigt! Längtar efter nästa blogginlägg från dig!
Cat >> Har samma problem. Det känns jätteelakt. De enda jag kan trycka bort med gott samvete är mamma och pojkvännen, de vet att jag inte skulle göra det om det inte var för att jag verkligen inte kan svara. Men att missbruka det... nja... det hade jag inte vågat
Stellapolaris >> Han hade rätt tråkig signal... Men du har en poäng! Jag gillar också att flasha med mina fräsiga signaler! (tycker jag då... )
Johanna >> Ja visst är det! Har personligen (tillsammans med några studiekamrater) gjort en studie i en tågstations väntsal. Det var nog den roligaste skoluppgiften jag haft!
Den tatuerade mamman >> Sådana signaler är roliga, då kan man känna sig som en glädjebringare :) Och visst, att själv kunna censurera är ett maktvapen, fast då får man leva med att folk runt omkring blir antingen nyfikna eller irriterade.