En perfektionists försvarstal
Att vara perfektionist behöver väl inte alltid vara negativt? Eller?
En perfektionist strävar alltså efter att göra allt så bra som möjligt. Men detta är väl inget problem, snarare är det väl bra att folk försöker sitt bästa och inte gör sitt jobb halvdant utan noggrannt och bra? Så länge perfektionismen inte tar över ens liv och det blir något sjukligt så kan det väl inte vara så farligt?
Bara för att jag har problem med att lämna ifrån mig en uppsats som jag inte är nöjd med innebär ju inte att hela min värld brakar ner ifall jag inte får ett högre betyg än godkänt. So what ifall det "bara" blir G. Vad gör det om hundra år, som Snövits dvärgar skulle säga? Anledningen till att jag inte klarar av att skicka in ett hafsverk till läraren är för att jag vill personligen kunna vara nöjd och stolt över det jag presterat.
Men, det finns en hårfin gräns mellan att vara perfektionist och att ha för höga prestationskrav på sig själv och kanske till och med ha prestationsångest över den ständiga strävan efter perfektionismen. Min tolkning är att när man tappar bort glädjen med ha uppnått ett resultat man är stolt över och hela tiden suktar efter något bättre eftersom man intalar sig att man inte är bra nog, då har man passerat den gränsen.
Nå, vad vill jag få ut av detta? Jo, jag vill härmed säga att jag är stolt över att vara "perfektionist" i den grad jag är. Ska det göras, så kan det lika bra göras ordentligt, är mitt motto! Så det så!
(Och ja, syster, det var lite stökigt här härrom dagen, men nu ser det bättre ut! Och man måste/kan ju inte vara perfektionist på alla plan! Man måste ju hinna vara mänsklig också!!)
*Källa Nationalencyklopedin
perfektionist [-Sonis´t] subst. ~en ~er
ORDLED: per-fekt-ion-ist-en
• person som strävar efter perfektion: en författare som var något av
en ~ när det gällde språket
BET.NYANS: ibl. med viss klandrande bibetydelse: en ~ som inte godtog
minsta avvikelse från "det rätta"*
En perfektionist strävar alltså efter att göra allt så bra som möjligt. Men detta är väl inget problem, snarare är det väl bra att folk försöker sitt bästa och inte gör sitt jobb halvdant utan noggrannt och bra? Så länge perfektionismen inte tar över ens liv och det blir något sjukligt så kan det väl inte vara så farligt?
Bara för att jag har problem med att lämna ifrån mig en uppsats som jag inte är nöjd med innebär ju inte att hela min värld brakar ner ifall jag inte får ett högre betyg än godkänt. So what ifall det "bara" blir G. Vad gör det om hundra år, som Snövits dvärgar skulle säga? Anledningen till att jag inte klarar av att skicka in ett hafsverk till läraren är för att jag vill personligen kunna vara nöjd och stolt över det jag presterat.
Men, det finns en hårfin gräns mellan att vara perfektionist och att ha för höga prestationskrav på sig själv och kanske till och med ha prestationsångest över den ständiga strävan efter perfektionismen. Min tolkning är att när man tappar bort glädjen med ha uppnått ett resultat man är stolt över och hela tiden suktar efter något bättre eftersom man intalar sig att man inte är bra nog, då har man passerat den gränsen.
Nå, vad vill jag få ut av detta? Jo, jag vill härmed säga att jag är stolt över att vara "perfektionist" i den grad jag är. Ska det göras, så kan det lika bra göras ordentligt, är mitt motto! Så det så!
(Och ja, syster, det var lite stökigt här härrom dagen, men nu ser det bättre ut! Och man måste/kan ju inte vara perfektionist på alla plan! Man måste ju hinna vara mänsklig också!!)
*Källa Nationalencyklopedin
Kommentarer
Det värsta med mig är att jag oxå ställer höga krav på min omgivning. Det är inte lika bra :(. Även om jag inte direkt skriver folk på näsan (faktiskt!) så blir jag lätt irriterad när jag märker att folk inte "gör sitt bästa". Men jag jobbar på det :)... Också...
Sarisen >> Känner igen det där. Grupparbete i högstadiet/gymnasiet var emellanåt lite problematiskt för min del... Numera klarar jag det bättre. Och det är väl framstegen som räknas? :p