Rädslan att åka kollektivt
Igår hade jag ett problem som inkapslade den svenska mentaliteten i ett nötskal. När man åker buss eller annat kollektivt transportmedel så anses det nästan förnärmande och oartigt att som svensk sätta sig på ett säte bredvid någon okänd person om det finns lediga platser någon annanstans i fordonet. Det är ju ett ämne som stötts och blötts hur länge som helst och börjar nästan kännas uttjatat.
Igår råkade jag dock ut för det motsatta. Jag klev på mitt tåg och fann inga lediga dubbelsäten utan slog mig ner vid en annan resenär. Tog upp min bok och fördjupade mig i den. Efter några stationer lade jag märke till att många hade gått av och sätena runt omkring började bli vakanta. Äsch, tänkte jag, inte lönt att flytta det kommer ändå stiga på massa människor vid nästa stora station ändå. Så jag fortsatte läsa, boken tog slut, här började jag bli lite så här om det kanske vore på sin plats att flytta. Dock bestämde jag mig för att låtsas som att jag inte observerat de lediga platserna och tog upp mina hörlurar och lyssnade på musik. Endast ett fåtal människor klev på tåget de kommande stationerna och jag flyttade inte på mig. Jag började i min enfald undra ifall personen bredvid mig kanske satt och tänkte på varför jag inte flyttade mig när det fanns så många lediga platser nu i kupén. Men, intygade jag mig själv, jag behöver inte byta, dessutom lös solen in rätt mycket på andra sidan gången. Sedan började jag fundera kring hur den andra resenären hade tagit det om jag hade bytat plats. Hade den tyckt det var skönt eller undrat varför jag inte ville sitta kvar där. Dessa frågor malde sedan i mig under resterande kvart innan vi började nå slutstationen och jag reste mig lite i förtid för att gå och ställa mig vid tågets dörr.
Lite nyfiket undrar jag vad hade ni gjort, hade ni suttit kvar eller hade ni bytt säte om det funnits lediga dubbelsäten? Och varför har vi "svenskar" så svårt att sitta bredvid främlingar?
Igår råkade jag dock ut för det motsatta. Jag klev på mitt tåg och fann inga lediga dubbelsäten utan slog mig ner vid en annan resenär. Tog upp min bok och fördjupade mig i den. Efter några stationer lade jag märke till att många hade gått av och sätena runt omkring började bli vakanta. Äsch, tänkte jag, inte lönt att flytta det kommer ändå stiga på massa människor vid nästa stora station ändå. Så jag fortsatte läsa, boken tog slut, här började jag bli lite så här om det kanske vore på sin plats att flytta. Dock bestämde jag mig för att låtsas som att jag inte observerat de lediga platserna och tog upp mina hörlurar och lyssnade på musik. Endast ett fåtal människor klev på tåget de kommande stationerna och jag flyttade inte på mig. Jag började i min enfald undra ifall personen bredvid mig kanske satt och tänkte på varför jag inte flyttade mig när det fanns så många lediga platser nu i kupén. Men, intygade jag mig själv, jag behöver inte byta, dessutom lös solen in rätt mycket på andra sidan gången. Sedan började jag fundera kring hur den andra resenären hade tagit det om jag hade bytat plats. Hade den tyckt det var skönt eller undrat varför jag inte ville sitta kvar där. Dessa frågor malde sedan i mig under resterande kvart innan vi började nå slutstationen och jag reste mig lite i förtid för att gå och ställa mig vid tågets dörr.
Lite nyfiket undrar jag vad hade ni gjort, hade ni suttit kvar eller hade ni bytt säte om det funnits lediga dubbelsäten? Och varför har vi "svenskar" så svårt att sitta bredvid främlingar?
Kommentarer
men det brukar alltid bli så att jag har suttit kvar, även dock tågvagnen så gott som tömts på folk.
för jag vet inte... om jag sitter bekvämt och min granne tycks vara bekväm så ser jag ingen anledning att flytta på mig. det är ju bara trivsamt med lite sällskap.
sen, om min granne inte vill sitta bredvid mig så får väl han eller hon i så fall flytta på sig.
Men jag har faktiskt befunnit mig i exakt liknande situation ett antal gånger och ibland har jag suttit kvar och ibland har jag flyttat mig. Tror att det har något med min dagsform att göra.
Beror också på hur mycket den andra personen breder ut sig och hur långt jag har kvar tills jag ska av.
Fast jag är inte en sån som börjar prata hejdlöst med folk runt omkring.
Cat >> Fobi för kollektivtrafik? Hm, du är lite mysko du ;)
Instämmer, vem vill sitta bredvid en person som gör sitt bästa att breda ut sig och utstrålar att den vill sitta själv?
Karro >> usch ja, folk som precis rökt en äckligt stark cigg innan de stiger på bussen är väldigt jobbiga att ha i sin närhet! Jag får alltid hålla andan för att jag mår så illa av det. Samtidigt går det ju inte att förbjuda folk att röka innan de stiger på bussen... :/
Den tatuerade mamman >> Ja den blicken är speciell. "jag ska bara åka några hållplatser till, jag ska inte bry mig om andra, trots att hon har en konstig frisyr och inte flyttar på sig..."
Hilda >> Konstiga och konstiga, kanske är vi så konstigt normala. Nästan alla verkar tänka samma frågor!!
Tack, så snällt! :)