Brytpunkt
Ikväll skulle jag ha suttit på ett plan mot Singapore. En resa som sedan skulle gå vidare mot Sydney och därefter 8 veckor på Nya Zeeland. En resa jag skulle göra med den som betytt mest för mig i mitt vuxna liv. En resa som jag drömt om i 15 år och planerat i ett år. En resa som skulle vara vändpunkten för mycket.
Som ni märker sitter jag inte på det planet. Återigen har mitt liv tagit en helt annan vändning än den jag planerat för. Det har det gjort de senaste 5-6 åren. Så fort jag kopplar av och tror att inget värre kan hända nu, eller att saker och ting faktiskt kommer att lösa sig, då kommer nästa smäll. Tidigare har jag på något märkligt sätt orkat resa mig upp och streta motvilligt vidare, oftare i ett högre tempo än innan. Det går inte längre. Den kritiska punkten kom för ca 1½ år sedan när jag förlorade en nära anhörig. Jag har utmattningssymtom, har förlorat nästan alla mål och förhoppningar, och har varit nära den berömda "väggen" några gånger. Jag har försummat mina vänner, de jag har kvar, för vart år som går är det färre som kommer ihåg eller hör av sig när jag fyller år. Jag har glömt bort konsten att vara social och trevlig.
När jag började blogga för lite mer än tre år sedan var det en sorts terapi. Fantasi-terapi kanske man skulle kunna kalla det. Jag fick utlopp för den fantasi och kreativitet som längre drivit mig. De senaste 1½ åren har det drivet försvunnit. Jag behöver en annan slags terapi för att hitta mig själv igen.
Det här inlägget var tänkt att vara det sista. Men jag har ångrat mig. På något sätt känns det som att det finns lite mer att ge. Och kanske framför allt mer att vinna, den märkliga bloggemenskapen som vuxit fram här och på era bloggar har blivit något fint och viktigt. Jag tror jag hade saknat er för mycket. Bloggen kommer troligen förändras något, visserligen kommer vardagsmysterierna att få dominera men de kommer nog att utgå från mer "privata" erfarenheter.
För en vecka sedan visste jag inte vad jag skulle göra den här terminen, hur jag skulle få ihop någon inkomst att betala hyran med. Det har löst sig nu. Det mesta kommer lösa sig. Det känns motigt ikväll, men imorgon kommer det kännas annorlunda.
Och det går fler plan till Singapore.
Kram till er alla!
Som ni märker sitter jag inte på det planet. Återigen har mitt liv tagit en helt annan vändning än den jag planerat för. Det har det gjort de senaste 5-6 åren. Så fort jag kopplar av och tror att inget värre kan hända nu, eller att saker och ting faktiskt kommer att lösa sig, då kommer nästa smäll. Tidigare har jag på något märkligt sätt orkat resa mig upp och streta motvilligt vidare, oftare i ett högre tempo än innan. Det går inte längre. Den kritiska punkten kom för ca 1½ år sedan när jag förlorade en nära anhörig. Jag har utmattningssymtom, har förlorat nästan alla mål och förhoppningar, och har varit nära den berömda "väggen" några gånger. Jag har försummat mina vänner, de jag har kvar, för vart år som går är det färre som kommer ihåg eller hör av sig när jag fyller år. Jag har glömt bort konsten att vara social och trevlig.
När jag började blogga för lite mer än tre år sedan var det en sorts terapi. Fantasi-terapi kanske man skulle kunna kalla det. Jag fick utlopp för den fantasi och kreativitet som längre drivit mig. De senaste 1½ åren har det drivet försvunnit. Jag behöver en annan slags terapi för att hitta mig själv igen.
Det här inlägget var tänkt att vara det sista. Men jag har ångrat mig. På något sätt känns det som att det finns lite mer att ge. Och kanske framför allt mer att vinna, den märkliga bloggemenskapen som vuxit fram här och på era bloggar har blivit något fint och viktigt. Jag tror jag hade saknat er för mycket. Bloggen kommer troligen förändras något, visserligen kommer vardagsmysterierna att få dominera men de kommer nog att utgå från mer "privata" erfarenheter.
För en vecka sedan visste jag inte vad jag skulle göra den här terminen, hur jag skulle få ihop någon inkomst att betala hyran med. Det har löst sig nu. Det mesta kommer lösa sig. Det känns motigt ikväll, men imorgon kommer det kännas annorlunda.
Och det går fler plan till Singapore.
Kram till er alla!
Kommentarer
Trevligt att du behåller din blogg, det är den jag har följt allra längst.
Hade så gärna gett dig en riktig kram om jag kunnat, men du får hålla till godo med alla de webbkramar jag sänder dig här. KRAM!
Med andra ord:
Imorron är en annan dag! Efter regn kommer solsken! Man måste vara ledsen ibland för att få vara glad! Livet är som en berg-och-dalbana; ibland går det upp, ibland går det ner! (etc, etc)
Klyschor eller ej - de stämmer rätt bra. Så saker och ting kommer nog rätta till sig, förr eller senare. Lycka till i alla fall, kram!
Sedan kanske jag kan få mynta ett nytt (aningen sarkastiskt kanske, men så tjatar jag om skrattets förlösande kraft oxå) uttryck:
Precis när skiten träffat fläkten och man tror att det inte kan bli värre, häller nån djävel en hink iskallt vatten över en.
Tja, jag blev ju ren i alla fall :OP!!!
tysen cyberkramar från mig
Stor kram!!!!
Fint att du är på väg upp igen, snart hörs vi igen.
kram
Min erfarenhet är att saker och ting alltid ordnar sig - men sällan som jag tänkt mig från början... Och så har det varit också när det varit som mest motigt.
Använd dig av de terapimetoder du behöver!