Veckans föremål: 6. Brevpapper

Den största delen av min skriftliga kommunikation med andra består av e-mail. Och några enstaka vykort. För femton år sedan bestod den av brev. Brev skrivna för hand på antingen papper utrivna ur ett kollegieblock eller på fint brevpapper erhållit i födelsedagspresent. Helst skulle det vara på brevpapper, det var så mycket roligare att läsa brev med (oftast) diskreta dekorationer runt texten.

För några månader sedan hämtade jag ett av mina kvarvarande brevpappers-set med mig till London då jag tyckte det var pinsamt att skriva brev till en gammal släkting (utan internetuppkoppling) på utrivet kollegiepapper. Det kändes som att brevet fick mer personlighet och signalerade genuin omtanke genom att använda brevpapper.

Jag misstänker att många med mig idag kommunicerar mer eller mindre uteslutande genom datorn eller SMS. Det känns ganska synd. För även om det går så snabbt att skriva ett e-mail och man kan få svar så snabbt, så är det inte samma tjusning som att komma hem och hitta ett personligt adresserat och handskrivet brev i brevlådan. Det går också att fundera över om dagens ungdom kommer att ha en sämre handstil idag då de skriver mer eller mindre allt genom datorer. När jag läst etnologi, historia och arkivvetenskap så har vi ofta fått titta på gamla texter skrivna med gammaldags handstil. Emellanåt var det omöjligt för mig att tyda vad som stod eftersom den klassiska skrivstilen förändrats så mycket under århundradena. De äldre arkivarierna kunde dock utan problem tyda de mest märkliga krumbukterna.

I flera år jobbade jag för Posten och det går nog knappast att hymla om att större delen av breven som gick igenom terminalerna var företagspost och reklam. Endast till jul och påsk kom en uppsjö av personlig kommunikation och då är det nästan alltid på färdigtryckta kort. Trots att jag och mina kollegor ofta svor i tysthet över Gallerix's utstansade kort i olika former som inte fick plats i facken (ibland hade vi gissningslekar genom att hålla upp baksidan och låta motståndaren lista ut vad kortet föreställde) så är trots allt vykorten en variant av ett personligt brev. Varje gång jag åker till en ny stad skickar jag ett vykort till min gudson. Dels för att jag som barn älskade att få personlig post och dels för att jag hoppas väcka lite reslust och brevskrivarlust hos honom när han blir äldre. Om inget annat så är det en tyst manifestation för mina forna kollegor sin runt om i landet sliter med tung företagspost varje dag i en kamp mot ett brevfritt samhälle.

Kommentarer

Åsa sa…
Ulven hälsar och tackar så mycket för det senaste kortet. Det dröjer nog några år till innan han kan pricka linjerna på pappret, men han låter hälsa "'olig gubbe, en till gubbe, fina hus"
Hanna sa…
Jag har faktiskt skrivit några brev i år. Och vykort. Mycket ovanligt. Men det är ganska kul att formulera saker på brev tycker jag. Tyvärr blev det urrivna kollegieblockssidor. Fast jag tänkte på brevpapper. Iddes inte leta efter något fint bara.

Däremot FÖRSTÅR jag inte julkort. Orka gå igenom en hel harrang av händelser och skicka saker till människor när man bara skriver under med sitt namn. Jag är för julbrev. Samma grej, men man formulerar något om sitt år som man skickar till alla istället. För ärligt talat är det mest hela porto och brevlådegrejen som är det svåra. Tycker jag.
Matilda sa…
Hanna >> Jag tror att julkort skapar prestationsångest i många hushåll. "Men vi måste ju skicka till Berta, hon skickade ju till oss ifjol. Trots att vi inte sets på 10 år och vi egentligen bara jobbade ihop ett halvår."
Jag föredrar att pyssla ihop mina egna julkort och skicka till dem som betyder mest för mig.
Julbrev är också en trevlig tradition, men emellanåt kan det bli lite för mycket skryt eller för mycket tråkigheter.