4:e advent: Jul och ensamhet

Jag fick det här fina kortet av ett par. Bilden i sig är fin men väcker också tankar om normalitet och jul. Om man tittar noga ser man ett ugglepar, en rådjursfamilj, ett björnpar, ett rävpar och en kanin med en kaninunge. Givetvis kan det handlar om vänskapsrelationer, men låt oss ponera att det handlar om någon slags familjekonstellation. Ingen beskådar stjärnan ensam.

För ensam kan man inte vara till jul, eller ska inte vara. Jul firas tillsammans, främst med dem man har blodsband med. Denna norm, eller kanske snarare föreställning om julen som råder i samhället, blir en slags process av inkluderande och exkluderande. Julmiddagar hålls för de hemlösa, så att även de som annars inte räknas som en av "oss" får känna sig delaktiga. Vi ser bilderna i tidningen efter jul och glädjs åt dem, resten av året ägnar vi oss att ignorera dem där de utgör otrevliga inslag i stadsmiljön i form av dåligt samvete.

För den utan familj eller med trassliga familjeförhållanden kan julen bli plågsam. Inte minst för att alla andra talar om hur de ska fira jul med familjen och stora släkten och hur det ska bli så trevligt. Jag vet många som av olika anledningar känner julen som ett ok just på grund av familjesituationen. Kanske har man hamnat mellan två stolar och oavsett vilken del av familjen man väljer att fira med så blir den andra ledsen. Kanske påverkas familjesammankomsten av latenta konflikter och missbrukarproblem. Kanske är julen den enda gången på året man träffar sina nära och att det därför blir för mycket på en gång. Kanske finns det inte ens någon familj kvar.

Julfirande i min familj har för mig blandade känslor, det finns både fina minnen och jobbiga sådana. Och i takt med att familj och släkt stadigt krympt har julen varit en tid när jag påmints extra mycket om hur "dysfunktionell" min familj är jämfört med "alla andras". Givetvis handlar det om mina egna föreställningar om jul och om hur gräset alltid ser grönare ut på grannens tomt.

Ifjol ställde vi in julen. Istället firade jag jul med vänner, och det var kanske första gången julen blev så avslappnad och opretentiös som min idealjul är. Samtidigt kände jag lite skuld för att jag inte firade med min mamma, för det är ju så man gör i Sverige, firar med sin familj och inte låter dem sitta ensamma. Inte för att hon satt själv hela julafton, hon hade bekanta över. Men det kändes ändå fel, som om jag föreställde mig att andra skulle se på mig som en dålig dotter.

Saxat från "folkvettsexperten" (DN:s egna titel) Magdalena Ribbings relationsrådgivning på temat jul:
"Hur ska man säga nej till att fira med familjen och i stället fira med kompisar?
Svar: Vill man göra detta otraditionella så berättar man det i förväg, och säger att man vill pröva något nytt." (min fetmarkering)

Förvisso kanske jag generaliserar grovt här, men uttalandet tycks ligga i linje med julkortet. Tradition och konvention menar alltså att jul bör firas med familjen. Det är okej att fira på annat sätt men man ska vara beredd på att försvara sitt val och vara beredd på att familjen kan ta illa upp.
 
I år blir vi bara två stycken på julafton. Det kommer nog bli bra. Inga julklappar och förhoppningsvis en hel dag till avkoppling. Och så slipper jag ju vara ensam.

God jul på er! Jag hoppas att ingen av er behöver sitta ensamma om ni inte så önskar.

Kommentarer

Kent sa…
En väldigt fin betraktelse. En god jul och ett gott nytt år till dig!
Den otraditionella mamman sa…
Du är inte någon dålig dotter! Du är en mycket god sådan!
Matilda sa…
Kent >> Tack! God fortsättning till dig.

Mamma >> Nja, det är ju inte tänkt man ska äta mig... ;)