Feudalism i mataffären?

Jag vet inte hur många som uppmärksammade det, men i veckan aviserades en sammanslagning av Procordia och Abba Seafood. Inom ramen för respektive företag finns massor av välkända matmärken: Önos, Felix, Kalles, Abba, Den gamles fabrik, Jokk, BOB, Ekströms, Risifrutti m.fl. Egentligen är jag väl inte förvånad, men naivt har jag velat tro att alla de här märkena finns som självständiga aktörer som utgör ett utbud av mångfald på butikshyllorna (sedan kan det givetvis diskuteras hur stort utbud är nödvändigt). Men tydligen så är ovannämnda sylt- och marmeladmärkena syskon i samma stora familj. Att det sedan kan råda rivalitet mellan syskonen går förstås inte att bortse från, men deras föräldrar håller säkert en vakande hand över dem alla. Intressant att notera är att Den gamle fabrik som gör bland annat marmelader, är ett märke jag alltid förknippat med småskalighet och lokalproducerat. Burkarnas utformning och namnet i sig indikerar historia och stabilitet. Enligt märkets hemsida har de funnits i 175 år, vilket inte är dåligt! Varför behöver de då ingå i en större koncern?

Förvisso hade jag kunnat lusläsa på förpackningarna och upptäckt de här sambanden för länge sedan. Det påminner lite om en stamtavla, eller adelstavla, där den dominanta klassen har fina anfäder och släkt med viktiga politiska aktörer. Att få inflytande som ofrälse var säkert inte det enklaste, men då mina historiekunskaper är något begränsade vill jag inte hugga något i sten, det förekom ju trots allt flera bonderevolter under det som idag kallas medeltiden. Och ett liknande uppror sker ju egentligen i matbutikerna idag, det finns konsumenter som sympatiserar med den småskaliga och lokala matproduktionen och aktivt stödjer specifika märken, handlar på bondens marknad eller åker direkt till bondgårdarna för att köpa sin mat. Det är som en motstånd på mikro-nivå mot globaliseringen, men också en önskan om att hålla det omgivande jordbrukssamhället vid liv och minska på transporter och därmed beroendet av olja.

Det är ju inte så att jag tror att maten blir sämre av att företag går ihop till en megastor koncern. Vad jag blir orolig över är när kontrollen försvinner från de små aktörerna och läggs på högre ort. Vad händer då med arbetet för miljö och klimat? Riskerar arbetarna blir ersatta av arbetare på annan ort eller annat land? Vems intresse kommer att styra företaget - handlar det om att ge världen bra mat eller att beröva jord från dem som behöver mat mest i syfte att producera billig mat för att tjäna mycket pengar?

Jag måste erkänna att jag är dålig att kolla på etiketter rent allmänt. Ursprungsmärkning på frukt och grönt samt ifall flingorna innehåller socker sker frekvent, likaså söker jag efter ekologisk märkning. Kanske borde man vara mer uppmärksam samt bära med sig en "adelskalender" över matproducenterna och deras ekologiska agenda.

Kommentarer

Det här med att märken köps upp av större märken har, enligt mig, bara at göra med profit. De vill helt enkelt tjäna pengar och då köper de stora giganterna upp lite mindre för att tjäna pengar. Du har väl sett den bilden på de 10 stora som äger all vår mat i stort sett? Den finns bla här: http://www.hogtowncharcuterie.com/2012/05/10/10-companies-who-control-consumption/
Min sambo är väldigt noga med att vi bara köper lokalt producerade varor från Östtyskland. De små fabrikerna som inte ägs av de stora. Fast det är himla svårt det där.
Matilda sa…
Linda >> Tack för att du delade bilden! Skrämmande men inte förvånande. Undrar hur länge det tar innan företagen börjar köpa upp städer, kommuner och länder...