Bäst före sista förbrukningsdagen

Jag tillhör generation som vuxit upp "bäst före"-datumet som auktoritet, jag tror jag haft mer förtroende för datumstämpeln på mjölk än vad jag haft för någon statsminister under min levnadstid. Visst har jag blivit tillsagt att lukta och smaka för att bedöma kvaliteten, men som bekant har jag varit helt oförmögen till detta då jag aldrig fått veta hur något luktat/smakat "fel". Det har inte enbart varit animaliska produkter, utan även bröd och torra ingredienser som fått säga adjö på sin bäst före-dag, eller strax där efter. De animaliska produkterna har jag varit betydligt striktare med, men även mjöl och pasta har känts att de borde slängas ut eftersom de har en tidsangivelse på sig.

Sedan flyttade jag till London och blev än mer förvirrad. Där fanns det både "use by" och "sell by" dates. Och varför höll den brittiska mjölken kortare än dess svenska motsvarighet? Var britterna helt enkelt mer nojiga med matförgiftning än vi? Så gjorde jag min berömda kylskåps-uppsats och intervjuade flera personer som inte brydde sig om de här datumen och insisterade på att använda sunt förnuft och sina sinnen. Sakta började jag tänka efter själv. Det heter ju "bäst före", det blir inte oätbart samma dag. Kvaliteten kanske försämras något över tid, men en konservburk eller påse pasta kan ju klara sig betydligt längre, samma med torkade bönor. Mejeriprodukter är jag fortfarande lite försiktig med, och jag letar oftast paketet med längst datum på eftersom jag inte konsumerar en liter yoghurt i samma takt som en stor familj.

Eftersom jag forskar om mat och intervjuar folk om deras matvanor så händer det titt som tätt att man får aha-upplevelser och inspireras. Det kan förvisso väcka frågor om forskarens reflexivitet, men jag är ju bara mänsklig. Nu har jag har precis läst Carl Yngfalks doktorsavhandling The Constitution of Comsumption: Food Labeling and the Politics of Consumerism.  och kände ett starkt behov av att blogga om den. Den går att ladda ner i PDF-fil gratis här! Det är mycket CCT (Consumer Culture Theory), vilket är ganska nytt för mig även om jag är bekant med väldigt många inspirationskällor. Avhandlingen bygger till stor del på Foucaults maktteorier vilket är ett spännande angreppssätt. Vad jag vill komma till är hur bäst före-datum alltså kan ses som ett maktinstrument. De används både för att skapa tillit hos konsumenterna (vi lovar att maten är ätbar fram till detta datum, du ska inte behöva bli sjuk) men bygger också på en misstro på de samma (säger vi inte åt er att ni inte kan äta det så kommer ni äta gammal mat och bli sjuka och skylla på oss). Givetvis förenklar jag resonemangen här, men märkningen används alltså till att fostra kunderna till att bli ansvarsfulla konsumenter, vilket i sin tur leder till att de litar mindre på sina sinnen och mer på datummärkningen.

Intressant är också att läsa hur marknaden kan ta fram produkter, exempel en fryst maträtt eller frysta grönsaker, och genom tester se att maten kan hålla i fem år. Men ifall konkurrenternas motsvarande produkter bara har bäst före-datum på ett år vill man inte förvirra konsumenten och sätter därför ett år! Vidare berör avhandlingen bland annat historiken bakom märkningen, hur handlarna resonerar kring att slänga mat med kort bäst före-datum osv. Faktum är att det tydligen inte är förbjudet att sälja mat som passerad detta datum, men man låter bli för att inte få konsumenten emot sig.

För er som inte känner för att gräva djupare in i CCT och Foucault rekommenderar jag er att se föreläsningen Så styr bäst före-datumen vår konsumtion. På 30 minuter sammanfattar Yngfalk avhandlingen på ett lättillgängligt och intressant sätt. Se den!