Nobody can tell me I can't do it

My will is stronger than my will not.

Jag är jätteduktig på att gå runt och gnälla på att ingenting händer, att mitt liv är tråkigt och ensamt. Självförtroendet är inte alltid på topp och jag har en ovana att anlägga ett pessimistiskt perspektiv. Samtidigt har jag de senaste tre åren lärt mig en jätteviktig läxa: om jag vill att någon av mina drömmar ska bli besannade så finns det ingen annan än jag själv som kan uppfylla dem.

Om någon för tre år sedan hade sagt "Du Matilda, om tre år så kommer du ha tagit en master i London, jobbat på Tower of London och påbörjat din doktorandutbildning" så hade jag nog skrattat sarkastiskt. Kanske inte åt det sista, det låg i luften redan för fyra år sedan och var inte helt orealistiskt. Drömmen om att bo ett litet tag i London hade funnits i många år men kommentarer som "ja men vad tycker din sambo om det?" avskräckte. Så flyttade sambon ganska hastigt och lustigt ut och alla framtidsplaner jag hade just då föll i kras. Då tänkte jag givetvis inte på det sättet, men det var nog det bästa som kunde ske för båda. Istället för att kompromissa som man behöver göra i en relation, kunde var och en göra det som den verkligen ville göra.

Jag gjorde det där IELTS-provet (språkcertifikat) som mina hjärnspöken hade målat upp som omöjligt, fixade mina referenser och skickade in ansökan till universitetet. Givetvis utan mycket tilltro att jag ens skulle ha möjlighet att bli antagen. Men jag visste att om jag inte försökte så skulle jag ångra mig i resten av mitt liv. Så kom jag in! Och jag flyttade till London. Tog examen. Jobbade som volontär, praktiserade utan betalning, skaffade ströjobb, fick timanställning, fick vikariat. Sökte några doktorandtjänster mest för att se ifall jag fortfarande hade en chans. Blev kallad till två intervjuer. På andra intervjun åkte jag dit med inställningen "de kommer inte anställa mig, men jag har ju inget att förlora". Tror aldrig att jag varit så avslappnad på en intervju tidigare, svarade rakt och ärligt på frågor som jag borde ha svarat mer taktiskt på. Sedan åkte jag tillbaka till mina tre deltidsjobb och gjorde planer för att stanna ett år till i London. Därefter gick det ju som det gick...

Nobody can tell me I can't do it.

När jag radar upp det så här ser jag med egna ögon vad jag faktiskt har åstadkommit. Faktum är att jag inte hade gjort något av det där om jag inte själv tagit mig själv i kragen och åtminstone försökt. För givetvis har det varit motgångar längs vägen, det har inte varit solsken och det har definitivt inte varit gratis. Men jag tog mig igenom det, och det är jag stolt över. Och kan verkligen rekommendera att sätta dig ner och stolpa upp allt du har åstadkommit. Om det så är flyttat till en ny stad, lärt dig ett nytt instrument, testat ett spännande jobb som visade sig vara helt fel för dig, blivit förälder, gått i terapi, åtagit dig ett styrelseuppdrag, lärt dig fylla talonger till a-kassan, lärt dig periodiska systemet utantill... Små och stora saker för med sig kunskaper och erfarenheter. Vissa kan sättas upp på CV:t, andra blir en puff för självförtroendet.

Så varför denna ovanligt egoistiska utsvävning på bloggen av alla ställen? Jo, för någon vecka sedan satt jag och en nära vän och diskuterade hur båda saknade vår gamla hobby att spela teater. Det var det där typiska gnället hos mig igen: ingenting händer, jag börjar bli gammal, hur lär man känna nya vänner i en ny stad osv. Jag kunde konstatera att jag behöver en hobby. Jag jobbar redan som volontär i en secondhand-butik en gång i månaden, men behöver en mer återkommande aktivitet. I helgen tog jag mig i kragen. Förutom att jag öppnade ett nytt sparkonto till drömresan som inte blev av sist, så lusläste jag studieförbundens hemsidor (visste ni att det finns kurser i både biodling, cykelreparationer och motorsågskörkort?), googlade lite, skickade ett mail, fick svar på mailet. Och nu i veckan gick jag med i en teaterkurs. Och det kändes så himla skönt! Varför har jag inte gjort det tidigare?

Nästa gång mitt otillförlitliga självförtroende har gått vilse eller jag gnäller på mitt händelselösa liv, hänvisa mig till detta inlägg så att jag kan påminna mig själv om att jag kan om jag vill. Och du, du kan också!

De träffsäkra bilderna är tagna i Toronto sommaren 2012, affischerna hörde samman med de pågående olympiska spelen.