Distinktionen mellan doktorand och student

När jag började som doktorand hade jag och de andra nyantagna några diskussioner med de som hunnit en bra bit in i forskarutbildningen, om hur man särskiljer sig i korridoren från studenter på grundnivå. Själv håller jag mitt passerkort fastsatt i nyckelband i handen. Det är som att jag vill att seniora forskare inte ska missta mig för en student, och att det finns en naiv förhoppning om att studenterna ska se mig som doktorand (gärna med avundsjuk blick).

Egentligen har väl folk fullt upp med sitt och reflekterar säkerligen inte mycket över den person de möter i korridoren eller i kön till kafeterian. Men i de här samtalen med de rutinerade kollegorna visade det sig att det finns många strategier som används för att visa sin status som doktorand. Bland annat att gå runt med nycklar och skramla lite. Samt gå mellan byggnaderna utan jacka, även när det är hemskt kallt ute och gärna med en stor trave böcker från biblioteket. Därtill tycks också en porslinskopp vara ett tecken på att man tillbringar mer än en föreläsning per dag på bygget.

Jag väljer att illustrera detta uppvisandebehov med Pierre Bourdieus Distinction. För det är just distinktion vi försöker uppnå. Att visa att vi inte tillhör samma klass som studenterna och strävar uppåt mot de seniora forskarna och professorerna. Inte helt olikt klassificeringen av arbetarklass, medelklass och överklass. Det är som att vi legitimerar en skillnad på folk och folk, att vi införlivats i en socialt skiktad miljö som vi aktivt bidrar att upprätthålla. Inte för att jag ser ner på studenterna som läser på A-nivå, absolut inte! Däremot känner mig lite mallig att ha två examensbevis redan, jag vill tro att jag har mer kulturellt kapital. Nörderi, kanske det också kan kallas.