Storasysterssamhället
När jag skrev gårdagens inlägg nämnde jag storebrorssamhället, en referens till Hannas kommentar på ett tidigare inlägg. Jag vet mycket väl att big brother refererar till George Orwells kultbok 1984, men kan inte låta bli att tänka på den här storebrodern. Det är alltid den som är äldre och större som har övertaget, sällan den yngre. En broder alltså. Sällan är det en storasyster som får illustrera övervakningssamhällets panopticon*. Det tycker jag är lite orättvist. För som alla storasystrar vet så har man väldigt mycket makt. Åtminstone tills småsyskonen vuxit om en på längden och lärt sig att käfta mot. Men upp till si så där 15-årsåldern hade jag grymt mycket makt!
Jag namngav gosedjur och dockor (som inte ens tillhörde mig). Jag var lekledare. Jag rekryterade deltagare och artister till (obligatoriska) melodifestivaler. Jag hade största rummet. Jag startade mitt eget bibliotek och insisterade på att få (obligatoriska) låntagare. Jag anordnade skola med hemmagjorda skolböcker och multiplaceringsövningar till en femåring. Jag var trendsättare med fritidsaktiviteter. Jag bestämde vilken musik som det skulle lyssnas på. Jag fick vara uppe längre. Jag hämtade från fritids. Det var jag som bestämde att det blev spagetti och tomatsås alldeles för ofta efter skolan eftersom det var det jag som hade befogenheten att tillaga maten. Jag hade säkert kunnat utropa mig till diktator om jag så önskade, men det fanns ingen poäng då jag redan hade kontroll över husets ovanvåning.
Som ni ser uppvisade jag kompetenser för auktoritärt ledarskap i unga år. Därefter avsattes jag nog med kuppliknande metoder av motståndsrörelsen. Men ändock. Ge Big Sis lite mer cred.
*För mer ingående om panopticon som styrmekanism, en fängelsekonstruktion av Jeremy Bentham (snubben i glasmontern på mitt gamla universitet) som skulle disciplinera fångarna då de aldrig visste ifall de var övervakade eller ej, rekommenderar jag Foucaults Övervakning och straff: fängelsets födelse. Och ja, jag är medveten om att jag tjatar lite väl mycket om Foucault. Men jag gillar just den här boken. En dag hoppas jag att få tid att gräva ner mig lite mer djupare i hans texter
Jag namngav gosedjur och dockor (som inte ens tillhörde mig). Jag var lekledare. Jag rekryterade deltagare och artister till (obligatoriska) melodifestivaler. Jag hade största rummet. Jag startade mitt eget bibliotek och insisterade på att få (obligatoriska) låntagare. Jag anordnade skola med hemmagjorda skolböcker och multiplaceringsövningar till en femåring. Jag var trendsättare med fritidsaktiviteter. Jag bestämde vilken musik som det skulle lyssnas på. Jag fick vara uppe längre. Jag hämtade från fritids. Det var jag som bestämde att det blev spagetti och tomatsås alldeles för ofta efter skolan eftersom det var det jag som hade befogenheten att tillaga maten. Jag hade säkert kunnat utropa mig till diktator om jag så önskade, men det fanns ingen poäng då jag redan hade kontroll över husets ovanvåning.
Som ni ser uppvisade jag kompetenser för auktoritärt ledarskap i unga år. Därefter avsattes jag nog med kuppliknande metoder av motståndsrörelsen. Men ändock. Ge Big Sis lite mer cred.
*För mer ingående om panopticon som styrmekanism, en fängelsekonstruktion av Jeremy Bentham (snubben i glasmontern på mitt gamla universitet) som skulle disciplinera fångarna då de aldrig visste ifall de var övervakade eller ej, rekommenderar jag Foucaults Övervakning och straff: fängelsets födelse. Och ja, jag är medveten om att jag tjatar lite väl mycket om Foucault. Men jag gillar just den här boken. En dag hoppas jag att få tid att gräva ner mig lite mer djupare i hans texter
Kommentarer
Fast jag var verkligen ingen lydig undersåte.
Så, jag håller med. Mer cred till oss!
Linda >> Ja det där är ett helt kapitel! Jag lobbade i och för sig för att min syster skulle få det lite lättare än jag, exempelvis göra saker tidigare. Så att hon inte skulle få det lika "tufft" som mig.
Cred till oss!