Gräsmattor och status

Gräsmattor ska visst hållas i trim. De ska se nyklippt ut och inte vildvuxna. En centimeter för mycket och gräsklippning blir något som "måste" göras. Själv har jag aldrig haft detta problem, men föräldrarna hade åtskilliga kvadratmeter trädgård som skulle ansas. Det luktade alltid särskilt gott efter gräsklippningen och de gula maskrosblommorna försvann.

Men varför kan man inte ha långt gräs? Handlar det helt enkelt om ett domesticerande av naturen eller klipps det egentligen enbart för syns skull, för att visa grannarna att man sköter om sitt hem? Genom att visa en hög nivå av gräsmatteestetik så visar man området att man är en bra medmänniska? Främst kan jag tänka mig att detta är mest applicerbart i en amerikansk kontext där man har en front lawn och en back lawn. Gräsmattan på baksidan av huset syns inte så mycket om man inte gluttar genom häckarna som skärmar av tomterna, men den på framsidan däremot är till allmän beskådan. Att man ens har en gräsmatta på framsidan kan ifrågasättas eftersom det är sällan någon uppehåller sig här. Ändå är det viktigt att hålla den i trim, antingen själv eller med inhyrd hjälp.

Jag undrar om det inte var radioprogrammet Så funkar det som diskuterade talesättet "gräset är alltid grönare på andra sidan." Förklaringen man kom fram till var att "andra sidans" grönplätt alltid sågs från en någorlunda horisontell vinkel och därmed sågs inte jorden lika mycket som i den egna hagen där man tittar uppifrån och ner.

Det känns som att det finns något statusladdat med gräsmattorna. Intressant att nämna är att i London (och säkert i många andra engelska städer) har man sällan grönt på framsidan av huset. Ibland är det bara betongblock eller riktigt trista plattor. Det kan se försorgligt ut och man kan få förutfattade uppfattningar om hur det kommer se ut inne i huset eller på bakgården. Kommer man sedan in i huset och ut på baksidan så inser man hur fel man hade, den privata sidan av huset ägnas betydligt mer uppmärksamhet. Jag funderade ofta ifall de förfallna framsidorna var för att skrämma bort potentiella inbrottstjuvar.

Om någon är intresserad av att läsa mer om svenska och brittiska trädgårdar rekommenderar jag varmt den brittiska antropologen Christopher Tilley (UCL) som skrivit artiklarna The Sensory Dimensions of Gardening (2006) och From the English Cottage Garden to the Swedish Allotment: Banal Nationalism and the Concept of the Garden (2008).