De osynliga sattygen

"Överallt kan man höra fnisset från de giftiga och skadliga ämnena som bedriver sitt sattyg likt medeltidens djävlar. Människan är nästan hopplöst utlämnad åt dem. Att andas, äta, bo, klä sig - allting genomsyras av dem. Att reda bort hjälper lika litet som att äta müsli. Också på resmålet väntar de, och de finns i kornen och grynen. Liksom igelkotten i kapplöpningen med haren är de alltid redan där. Deras osynlighet är inget bevis för att de inte finns, utan ger - eftersom deras verklighet ju ändå utspelar sig i det osynligas sfär - deras förmodade sattyg nästan obegränsat med utrymme." Ulrich Beck - Risksamhället, sid. 101-102.

Denna vecka har jag funderat en del över osynlighet. De osynliga riskerna som sociologen Ulrich Beck talar om finns verkligen överallt; i vatten, regn, luft, maten, gräst, på djuret för att inte tala i oss själva. Förutom att vara osynliga  kan de även vara luktfria och smaklösa. Beck menar att dessa risker och hot endast existerar i vår kunskap om dem, åtminstone tills konsekvenserna börjar bli synliga. Att bli medveten om riskerna är ett viktigt steg för att förstå dess allvar trots att de arbetar i det fördolda.

Ibland kan jag avundas dem som är lyckligt ovetande. Ovetande om gifter, föroreningar, besprutning, dåliga arbetsvillkor, utsläpp, klimatförändringar, smältande isberg, djurplågeri… Jag undrar hur länge till det går att vara ovetande utan att medvetet blunda?