Djävulsdansen

För några månader sedan bloggade jag om en bok som fick mig att fundera en hel del över medberoende. Jag efterlyste ett synliggörande av de som står bredvid någon som missbrukar och som ofta hamnar i periferin. Så sände SVT nu i höst serien Djävulsdansen. Sanna Lundell och Ann Söderlund berättar de medberoendes historia. Det handlar inte endast om alkohol och droger, utan även om ätstörningar som också är ett slags missbruk. Under de tre avsnitten kändes det som att jag checkade av än det ena och än det andra. Jag nickade igenkännande nästan hela tiden trots att missbruken kunde vara helt olika. Den här serien är så fruktansvärt viktig av just den anledningen, att det går att känna igen sig och att jag inte varit ensam om de här känslorna eller upplevelserna.

De flesta berättelserna i Djävulsdansen är hemskare än de upplevelser jag bär på. Mitt medberoende var under en relativt begränsad tid, men konsekvenserna kommer jag att bära med mig resten av livet.  Samtidigt finns det ingen anledning att jämföra vem som haft det värst. Det fina med serien är också att de lyfter fram ljusglimtar. Att trots problemen så finns det en människa bakom missbrukarfasaden som man hyser väldigt mycket kärlek till.

Tack för att ni gjorde den här serien.