Note to self...

...När du flyttat tillbaka till Sverige från London, låt bli att slösurfa och hamna på London-bloggar. Det är inte bra för dig. Du får bara "hem"-längtan.

Delar av mig längtar tillbaka till England. Delar av mig ser det som ett avslutat kapitel. I början saknade jag staden och vännerna väldigt mycket. Men efter ha varit tillbaka två gånger började jag inse att livet gått vidare, både i London och för mig. Det har gått över ett år sedan jag var där sist. Ett år och tre månader. Men vem räknar? Nu drar jag mig från att åka dit, trots att jag gärna vill. Men, tänker jag, jag har sett och gjort väldigt mycket där redan. Folk har flyttat eller gått vidare i sina liv. Jag tänker att jag kan spara de där pengarna och koldioxidutsläppet, eller åka någon annanstans där jag inte varit tidigare.

Samtidigt kan jag inte släppa England helt. Jag intalar mig själv att jag inte kommer flytta dit igen, inte utan att ha hittat ett jobb. Jag saknar ibland personen jag var när jag bodde där. Jag brukar säga att jag har en personlighetsklyvning. Jag är på ett sätt när jag är "svensk" och pratar svenska och en helt annan när jag är "internationell" och pratar engelska. Jag föredrar den senare, den är lite mer social. Kanske också för att det är svårt att vara ironisk på ett bra sätt på svenska. Kanske för att jag alltid haft lite svårt att passa helt in i det svenska lagom-landet. Utomlands kan man bara skylla på språkförbistringar när det uppstår förvirring eller missförstånd.

Kanske flyttar jag tillbaka en dag. Även om det aldrig kommer bli som 2010-12. Fast då vill jag ha ett jobb att komma till. Kanske vågar jag att bosätta mig någon annanstans. Australien? Canada? Eller så blir jag kvar här och njuter av de fördelar jag ändå tycker att jag har av att bo i Sverige. Oavsett vilket, de två åren i London var viktiga för mig.

Har ni "hemlängtan" till en plats  ni lämnat?