Människan och kameran del 4
Jag har inte bara spelat detektivspel i helgen, jag är även sorterat och systematiserat fotografier från de senaste fem åren. Äntligen har jag tagit tag och framkallat bilder från diverse lagringsenheter. Det blev en himla massa foton. Och då framkallade jag trots allt bara valda delar. Tack och lov för att jag bloggar! Bloggen har blivit som en slags digital historiebok där jag kunnat navigera mellan olika resor och olika händelser och således sortera allt kronologiskt. Ett tematiskt system hade möjligen varit mer spännande.
På bilden ser ni fotoalbumen som innehåller bilder från min uppväxt och mitt liv. Ett har min mamma satt ihop när jag var barn. De tre längst till höger är halvfyllda scrapbooking-album. Totalt sett handlar det nog om över ett tusen bilder, kanske två. Och då har jag bara hunnit till halva 2012 och inte räknat in lösa bilder från urminnes tider som inte varit värdiga att hamna i album utan istället ligger i en låda.
När jag lade upp alla fotoalbum på köksbordet började jag se det absurda i mängden foton. Visst, det är jättetrevligt att kunna bläddra i dem och det finns en tjusning i att materialisera det förflutna med en bild. Men antagligen kommer ingen annan än jag att ha nöje av att göra det. Jag inser också att om jag får ett långt liv så finns det chans att det blir ett antal album till. Vill jag verkligen släpa runt på fler?
När fotografering var mer unikt, dyrare och bilderna var mindre tycks fotoalbumen haft en mer speciell ställning. Det var liksom produkten som kameran producerade som var viktig. Idag känns det som att det är kameran i sig själv som är viktigast. Bilderna är digitala och kan sorteras in i digitala fotoalbum som får plats i en dator och inte behöver uppta ett plan i bokhyllan. Precis som musik, litteratur och film kan det digitala formatet frigöra det materiella och möjliggöra "compact living".
Hur resonerar ni? Är fotoalbumet något förlegat från 1900-talet? Vilken roll spelar albumen i er vardag? Hur håller man dem relativt slimmade trots mängden foton som tas?
Läs även de tidigare delarna i serien Människan och kameran:
Del 1 om när alla blir fotografer.
Del 2 om det påklistrade fotoleendet.
Del 3 om när fotografiets kontext är förlorat.
 |
| 7 fotoalbum och 3 scrapbookingalbum. |
När jag lade upp alla fotoalbum på köksbordet började jag se det absurda i mängden foton. Visst, det är jättetrevligt att kunna bläddra i dem och det finns en tjusning i att materialisera det förflutna med en bild. Men antagligen kommer ingen annan än jag att ha nöje av att göra det. Jag inser också att om jag får ett långt liv så finns det chans att det blir ett antal album till. Vill jag verkligen släpa runt på fler?
När fotografering var mer unikt, dyrare och bilderna var mindre tycks fotoalbumen haft en mer speciell ställning. Det var liksom produkten som kameran producerade som var viktig. Idag känns det som att det är kameran i sig själv som är viktigast. Bilderna är digitala och kan sorteras in i digitala fotoalbum som får plats i en dator och inte behöver uppta ett plan i bokhyllan. Precis som musik, litteratur och film kan det digitala formatet frigöra det materiella och möjliggöra "compact living".
Hur resonerar ni? Är fotoalbumet något förlegat från 1900-talet? Vilken roll spelar albumen i er vardag? Hur håller man dem relativt slimmade trots mängden foton som tas?
Läs även de tidigare delarna i serien Människan och kameran:
Del 1 om när alla blir fotografer.
Del 2 om det påklistrade fotoleendet.
Del 3 om när fotografiets kontext är förlorat.
Kommentarer
Jag vet, jag är utbildad till att problematisera vardagslivet ;)
Småstadsfrun >> Absolut, håller definitivt med när det gäller album för barn. Albumet mamma har gjort till mig är nog det viktigaste jag har. Men sen, när man blivit vuxen?
Eva Maria >> Hoppas det projektet blir av en dag :)