När faxen behövdes

I brist på bättre saker att blogga om bjuder jag idag på en liten fundering som dök upp när jag bläddrade i ett häfte nere i bibliotekets magasin.

När Livsmedelsverket skaffade "telefax".

I samband med Tjernobylkatastrofen uppstod en situation som gjorde det viktigt för Livsmedelsverket att kunna skicka och ta emot text snabbt. Lösningen var alltså en fax, eller "telefax" som det också kallades. Idag känns faxar kanske något förlegat men används fortfarande. På ett av jobben i London hanterade jag en del fax-meddelanden parallellt med e-post och meddelanden på telefonsvararen.

Texten ovan ledde dock in på associativa tankebanor. De här meddelandena är inget 80-talsfenomen utan har fortsatt dyka upp. Bara det att telefaxen bytts ut mot att en verksamhet stolt meddelat att de numera har e-post eller hemsida. Att de numera finns på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat... De här texterna vittnar om något nytt fenomen som ansetts viktigt att skaffa för att hänga med i tiden, vara uppdaterade, framstå som uppdaterade, att nå ut till så många som möjligt på de plattformar som rätt mottagargrupp finns... 

En dag kommer vi se formuleringar som "följ oss på Instagram" som historiskt källmaterial. Eller så gör vi det redan, de här sociala nätverken kommer och går snabbare än alla strumpor man äger ligger i tvättkorgen. För den som vill ha mer nostalgi rekommenderas ett virtuellt besök på Internetmuseum.