Lort-Sverige

 "Det som tillkom var en lukt. En underlig, nästan synlig lukt, så kompakt och genomträngande var den, men samtidigt en hart när obeskrivlig lukt. Dock samlades alla dess spektral-lukter i ett enda prisma, ett enda ord: snusk. Och luktens kvalitet samlades också i ett enda ord: stank." (Nordström 1938, s. 118)
Lort-Sverige.
När en läser om Sveriges 1900-tals historia och utvecklingen från det fattiga landet som folk utvandrade från till det politiska Folkhemmet med allmännyttan och välstånd, så finns det person som brukar dyka upp. Nämligen Ludvig (eller Lubbe) Nordström. Reportern som för Radiotjänsts räkning reste runt i Sverige 1938 och dokumenterade bostadsfrågan. Han träffade läkare (först även präster men de avskrev han snart då han inte tyckte de förstod problemen) och besökte olika sorts bostäder. Han förfasades över hur dåligt, trångt och lortigt det var i människors hem, främst på landsbygden. Nordström kritiserades för att utmåla en alldeles för mörk bild av hur det egentligen var, men har också tillskrivits pådrivare av förbättringarna av svenska bostäder.

Reportageserien Med Ludvig Nordström på husesyn blev sedermera till en bok Lort-Sverige (Kooperativa förbundets bokförlag, 1938) och denna bok har jag nu tagit mig tid att läsa. Jag tänker inte redogöra för hela boken här, utan vill snarare lyfta fram några utdrag, som jag fann smått underhållande. Förhållandena är givetvis inget att skratta åt, men ordvalen - och tiden som gått - gjorde att jag emellanåt glömde att det inte var skönlitteratur jag läste. Nordström har emellanåt en raljerande ton och ett ytterst målande språk. När jag läste boken föreställde jag mig en typisk manlig radioröst (rösterna på radio lät ju på ett särskilt vis förr) som upprört agiterade om bättre bostäder för folket:
"Och det kan jag säga redan här, att så var det runt om i bygderna. Man blev lurad av exteriören. Falu rödfärg döljer allt annat än idyller, den är en farlig förfalskare av den bistra verkligheten, må var och en, som reser omkring i Sverige, komma ihåg det!" (s. 45)
Ett av de största intrycken boken ger är insikten i hur mycket har hänt och hur otroligt bra jag har det idag. Jag bor själv i en stor varm lägenhet med rinnande vatten. Bara mitt kök hade kunnat vara hem för en hel familj för inte särskilt länge sedan. Att det är 1930-tal framkommer tydligt med en människo- och världssyn som idag för många skulle vara främmande. Det uttrycks åsikter om olika grupper i mer eller mindre smickrade ordalag:
"Men dalmasen ska man aldrig riktigt tro. Han är produkten av en gammal, enhetlig och i sig själv förankrad by- och sockenkultur. Han är som alla dylika gamla kulturtyper vass politiker och full av de dödas ben, och jag började snart ana, att i detta landskap, så beroende av turistindustrin, ville man inte gärna vidgå några brister i bostadshänseende." (s. 258-9)
Ett stort problem som Nordström återkommer till genom sin resa runt i landet är tjänarfrågan. Att det är svårigheter att få folk att arbeta som tjänstefolk eller inom jordbruket. Ungdomarna beskrivs av de äldre som bekväma och att de hellre flyttar till stan än tar vissa arbeten. Detta med konsekvensen att det finns risk för att män ska behöva utföra kvinnors sysslor på landsbygden. Men boken visar också på vissa likheter: att ungdomar beskrivs som lata, svårigheterna inom jordbruket och urbaniseringen.

Som säkert många andra har jag vuxit upp med att höra talas om huvudstaden som en särskild plats och med särskilda människor. Att "Stockholm inte bryr sig om något annat än Stockholm". Och "vad ska man dit och göra, när man kan vara där man är?" Den inställningen färgade mig nog tydligt som ung, och även om den är mer nyanserad idag så har jag insett att samma retorik förekommer på många ställen i landet. Men inte heller denna föreställning är ny. Redan på de första sidorna ondgör sig Nordström nämligen över de dåliga vägarna som tar vid där Stockholm slutar:
"Det förefaller faktiskt, som om Stockholm aldrig skulle kunna lära sig att det finns någonting utanför dess tullar. Där börjar det Stora Intet, som det dock lever på och som heter Sverige." (s. 14)
Dagens inlägg är kanske inget mysterium, men en reflektion över hur snabbt vi glömmer hur det var förr. Både utifrån hur vissa föreställningar och företeelser hållit sig kvar över tid, och hur vi ständigt strävar efter bättre och bättre (för landet Lagom är vi sällan).

På Sveriges Radio går det att lyssna på ljudklipp från Med Ludvig Nordström på husesyn. Boken hittas lättast på ett bibliotek eller möjligen antikvariat.

Kommentarer