Mer vardagsliv i Corona-tid

Det blir inte roligare än vad man gör det...

Ett år med pandemin, det är något ogreppbart. Ja, jag inser att jag är privilegierad som kan arbeta hemifrån och levt relativt skyddad. När jag lämnar min "corona-bubbla" inser jag att många inte har ett val, eller har andra strategier. Att sambon vid två tillfällen - efter flera år med andra arbetsuppgifter - förflyttats till en vårdavdelning är ett mer konkret tecken på hur virusets samhällspåverkan ändå  påverkar "bubblan".

 

Möjligen är det för att pandemin sammanföll med samboskap och tv-innehav att jag börjar inse hur vardagslivet börjar formas efter den här stereotypa mallen för vad jag antar liknar "medelsvenssons". Nya rutiner och hållpunkter har börjat kristallisera sig.

Efter lunch försöker jag varje vardag gå ut och patrullera kvarteret. En ny vana efter att jag knappt kom utanför dörren första corona-halvåret. Jag tycks knappast vara ensam om att gå lunchpromenader...

En av veckans höjdpunkter har blivit att lägga matsedel för kommande vecka, lusläsa mataffärernas reklamblad och skriva inköpslista. Frysen är nästan alltid full (för ett antal år sedan kunde jag ha min frys avstängd i perioder).

Vi har bänkat oss framför Grand Design Sweden och Husdrömmar utan att egentligen ha någon ambition om att bygga hus själva. Trots att jag älskar lägenheten jag köpte för över sju år sedan och länge sagt att jag bara kan tänka mig flytta högre upp i samma hus, sitter jag någon dag i veckan och scrollar på Hemnet. En lite större lägenhet, eller bostad av annan form, hade inte varit fel nu när det är mycket hemarbete och förrådet är proppat med lådor och cyklar.

På fredagskvällar är det På spåret och även när säsongen tagit slut har vi fortsatt med hjälp av SVT:s öppet arkiv. (Finalen 1995 rekommenderas, en mer storstilad entré tror jag inte det går att göra.)

Ett tag var lördagsmornarna ägnade åt Melodikrysset, men sambon tröttnade på trippelfrågorna om operetter och oigenkännbara jazzversioner av olika låtar.

På söndagar är kvällens "höjdpunkt" Landet runt. Av någon anledning finner jag programmet småunderhållande, kanske för att det tidvis är lite fjöntigt. Men det är som samtidigt charmigt med vardagliga berättelser från runtom landet med stulna vägskyltar, talande djur, snidade trähuvuden, isvaksbadande...

Jag har läst på olika ställen hur olika tv-program och sportevenemang liknas vid lägereldar under corona-pandemin. Och kanske är tv och radio ett sätt att skapa gemenskap eller åtminstone samlas på distans.

Berätta gärna om ni också har fått nya hållpunkter i vardagen det senaste året!