Historiskt mysterium: Synålar och tomflaskor

 

Idag ett mysterium i form av en insändare från en tid innan källsorteringen och flaskpanten var lika utbredd. Jag får lite känslan att författaren bakom inlägget hade blivit en utmärkt mysteriebloggare om hen levt sjuttio år senare.

Vart taga de vägen?
    Jag vet att många med mig ofta funderat över vart de taga vägen, alla de tusentals knappnålar, synålar säkerhetsnålar, hårnålar som köpas, tappas och försvinna till lycka för fabrikanterna och till saknad för de stackars kvinnor som måste använda sina slantar för att inköpa nya. Men det finns ju en förklaring som visserligen inte kan betraktas som fullt tillräcklig, men som i varje fall räcker ett litet stycke! De äro så små att de kunna sjunka genom jorden, ramla ner i golvspringor, tappas litet här och var, utan att man lägger märke till deras försvinnande. Och för resten ser man ju då och då gamla säkerhetsnålar i trappuppgångar, på trottoarerna o. s. v.
    Nej, ett betydligt värre mysterium är vart flaskorna taga vägen, alla stomatol- och vademecum-flaskor, hårvattens- och hudvattensflaskor, som i de flesta hem efter hand växa till arméer av små tomflaskor. Man kastar nämligen sällan bort dem genast. Alltid kunna de duga till något, tänker man — t. ex. om någon blir sjuk och man skall lämna doktorn ett prov. Lyckligtvis inträffar denna situation i normala hem mera sällan. De små tomflaskornas skara växer — och en vacker dag, gärna en höstdag i flyttningstiden, inser man att man måste göra sig av med dem. Men måste man verkligen slänga dem i soptunnan — de representera ju ändå ett visst värde? Kanske fabrikerna köpa igen dem? Kanske lumpsamlaren vill ha dem? Man läser i tidningen en annons från någon av de utmärkta inrättningar som för välgörande ändamål tacksamt avhämta gamla kläder, böcker, tavlor, lump och skrot m. m. och tänker att under detta "m. m." möjligen innefattas små tomflaskor för toalettpreparat. Man ringer vederbörande, som infinner sig och tacksamt stoppar ned i säcken även de mest slitna och blekta trasor, men skrattar åt flaskbatteriet.nej, det får ni lägga i soptunnan själva! Alltså kan det väl inte ha något värde. Om fabrikerna köpte tillbaka flaskorna, skulle väl de som äro vana att handskas med lump och skrot veta det. Men vart ta då alla dessa flaskor vägen? Det måste ju finnas hundratusentals, ja, miljoner små blå och andra flaskor spridda i landet. Sugas de kanske ändå på något mystiskt sätt tillbaka till fabrikanterna? Eller fabriceras det ideligen nya? Sänkas de i havets djup och bilda där väldiga glänsande koraller, eller finns det något ständigt växande berg av i alla regnbågens färger i skimrande små tomflaskor, som endast de invigda känna till? Ja, detta är bara mina fantasier, medan tjänsteanden bär senaste skörden av små tomflaskor ner till soptunnan: en samling hela och felfria föremål som ändå ingen människa vill veta av. Vem skriver den lilla föraktade tomflaskans rörande saga? Måste ändå inte, när allt kommer omkring, också denna ha ett lyckligt slut, fastän detta icke är bekant för.

Frågetecknet.
(DN 1931-09-06)

Tjänsteande syftar tydligen på en trogen och försynt tjänare. Om ni liksom jag funderade över ordet. Att läsa äldre tidningsartiklar är ett utmärkt sätt att öka ordförrådet på. Ett ord som kanske är svåröverfört till dagens samhälle. Eller ja, det kanske kan användas som synonym för curlingförälder?

Även om det kanske inte är explicit, så anas det en viss konsumtionskritik eller åtminstone funderingar kring materialslöseri. Det är fascinerande att samma frågor återkommer årtionde efter årtionde. Men också lite skrämmande — att frågan ännu är aktuell.