Historiskt mysterium: Att söka meningen med livet

Om man grubblar mycket och har många funderingar, då kan det ju vara en god idé att ställa frågorna till de som kan besvara dem. Det är ju därför vi har tv-program som Fråga Lund, poddar som Fråga Anders och Måns och bloggar som Vardagens mysterium. På 1800-talet var dock dessa möjligheter högst begränsade, så få fick människor ta till andra metoder för att få frid i sitt sinne.

En mycket mystisk tilldragelse satte för några dagar sedan myror i hufvudet på åtskillige gode medborgare i Upsala. Med posten anlände nemligen till en hel mängd framstående personer derstädes en inbjudan att infinna sig å filosofiska fakultetens sessionsrum till såsom i måndags e. m. kl. 4. Ibjudningen var undertecknad med ett fullkomligt okändt namn. Man gjorde förfrågningar hos höga väderebörande och fick då den upplysning, att en okänd person, som presenterade sig såsom skräddare i Sveriges äldsta stad, kommit till Upsala för att få svar på lifvets högsta frågor. Med vanligt tillmötesgående hade universitetets rektor upplåtit lokal åt honom. Länets höfding, universitetets rektor, en hel massa professorer, äfven framstående affärsmän voro inkallade. Skräddaren ville ha reda på hvad filosofi var, han ville resonnera om själens odödlighet, om huru man rätteligen skulle betrakta frundskatterna o. s. v. i oändlighet. Skräddarens mening vore nu, att de inbjudne skulle ge riktiga svar på dessa frågor, på det han, upplyst i sin själ och med lugn i sitt sinne, skulle kunna återvända till sitt pressjern och med förnyad kraft gripa till nålen och tråden. Den utsatta dagen precis kl. 4 e. m. stod skräddaren på utsatt ställe beredd att "pumpa" alla som kommo i hans väg. Men ingen kom förutom – en skomakare. Huruvida nu skräddaren med skomakarens hjelp fick lifvets högsta frågor lösta, känner icke historien. (Dagens Nyheter 1882-04-03)

Egentligen ett genialiskt initiativ att bjuda in olika personer och tillsammans få rätsida på de mysterium som behöver få ett svar. Här tycker jag dock att det var lite oartigt av de inbjudna att inte komma. I och med att lokalen var på universitetet torde ju några professorer kunnat ta sig en promenad förbi. Jag hade gärna fått ta del av inbjudningskortet (må hända att det finns arkiverat på Uppsala universitet) och de samtal som skräddaren och skomakaren delade. Hade jag varit skräddaren hade jag varit väldigt besviken på utfallet, men jag hoppas att han inte förlorade modet, utan fortsatte söka svar.

Att Uppsala tidigare stavades Upsala var för mig nytt. Men det är å andra sidan ganska mycket som fått förändrad stavning genom tiden.