Husmoderskunskap: Andelstvättstugor

Uppslagsordet Andelstvättstugor får mig att osökt tänka på andelsfrysar, eller så kallade frysfacksföreningar. Men är det samma sak som tvättstugor i lägenhetshus?

Från skilda håll har under de senaste åren visats ett allt större intresse för ett underlättande av hushållens tvättarbete. Användandet av maskinella hjälpmedel har allt mer aktualiserats. En fullgod maskinutrustning för tvätt är emellertid alltför kostsam att anskaffa för de flesta enskilda hushåll, varför vägen till rationalisering på detta område synes vara en kollektivisering av tvättarbetet. En sådan kollektivisering har också påbörjats. De kollektiva maskintvättstugorna ägs och drivs vanligen av bostadsföreningar, industrier, kommuner eller ekonomiska föreningar. I det sistnämnda fallet kallas tvättstugorna vanligen andelstvättstugor. (Svenskt husmoderslexikon 1952)
I sammanhanget kan det vara värt att redogöra för lexikonets förklaring av just andelsföreningar: "i vid bemärkelse kan man beteckna ekonomiska föreningar på folklig grund för tjänande av producenters eller konsumenters intressen, där grundkapitalet är andelar som inbetalts av medlemmarna." De räknar således även konsumentkooperationer som andelsförening.

Personligen tycker jag det är fascinerande med dessa andelsföreningar. Det ansågs mer ekonomiskt och resurssnålt att gå samman och dela på den nya och dyra tekniken. Idag byggs ju till och med studentlägenheter med egen tvättmaskin vilket måste ju öka behovet av maskiner enormt. 

Vi får veta lite mer om andelstvättstugornas historik. Den första lär ha startats i Laholm 1938 och tio år senare beräknades det finnas ca 400 i hela Sverige. Man kunde få statsbidrag för att starta en andelstvättstuga, under en period upp till 25 % av anläggningskostnaden. Det gick även att ansöka om lån för att starta en andelstvättstuga. Tänk om dagens politiker skulle fatta ett beslut om att stödja sådana kollektiva lösningar - skulle folk sluta använda sina egna tvättmaskiner och frysar? Eller att avstå att köpa ny? Skulle det bli husets, kvarterets eller byns nya mötesplats som det var förr? Skulle det bli mer ekonomiskt gynnsamt? Ekologiskt hållbart?

* * *

Källa: Svenskt husmoderslexikon: Uppslagsbok för hem och familj i tre band från 1952 (5:e upplagan, utgiven av Medéns). Huvudredaktörer är Anna Schenström (f.d. föreståndarinna vid Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala), Vera Diurson (chef för Aktiv Hushållning) och Anna Lisa Söderholm (programtjänsteman i Radiotjänst för sociala frågor). Genom Libris kan jag spåra att det åtminstone kommit en upplaga 1949 och att 12:e upplagan (och troligen sista) utgavs 1963-64 i fyra volymer.

Inlägget är en del av min bloggserie Husmoderskunskap om vad det var för kunskap som en husmoder kunde tänkas söka och ha nytta av. Inte för att jag förespråkar att hemmafruideal eller stereotypa könsroller, men utav genuin nyfikenhet för vad det var för kunskaper som sågs som nödvändiga.  Utifrån ett nutidsperspektiv kan säkert en hel del kunskaper kan vara nyttiga i relation till krisberedskap, hållbarhet och ekonomi oavsett om man är man eller kvinna.

Kommentarer

Tack för ett mycket intressant inlägg. Känns som en föregångare till typ bilpooler men med tvättmaskiner istället. Smart det där att äga saker och ting tillsammans. Så länge man inte har olika syn på hur saker och ting ska skötas.
Eva Maria sa…
Mycket intressant! Jag tänker att det är bra att dela på sådana kapitalvaror utifrån flera aspekter som ekonomi och miljö. Men kanske även det sociala? Många naturliga mötesplatser har tagits bort när allt blir mer individuellt anpassat. (På gott och ont i vissa fall då kanske, när det blir bråk om tvättider, ludd i torktumlaren mm!)
Någon gång när jag varit utomlands har jag tvättat på en tvättomat och det är lite småmysigt att sitta där och vänta på sin tvätt, läsa bok och ta en kopp kaffe.
Kram Eva Maria
Matilda sa…
Hanna och Eva Maria >> Jo nog är det ofta olika tankar om delande och hur det ska fungera. Det finns en intressant antologi på temat, "Mitt och ditt" (red. Salomonsson) skriven av etnologer som ger perspektiv på ämnet.

Det är intressant att du skriver det om det sociala, Eva Maria. När jag läst om dessa ämnen så kommer det då och då upp möjligheten med de sociala mötena och tillfällen att samtala. Vid vilka tillfällen samtalar man idag med sina grannar med mer än ett hej och reflektion om vädret...?

Eva Maria sa…
Detta med det sociala funderar jag mycket på. De sociala ytorna som kan ses som lite spontana varierar ju med ålder men jag tänker mycket på de äldre (men även andra ensamma) som kanske inte har så många samtal på ett naturligt spontant sätt när sådana här mötesplatser försvinner.
Kanske får de mat från hemtjänsten levererad en gång i veckan så att gå till affären så ofta blir det inte heller. Många tjänster blir digitala och det minskar de sociala kontakterna också. Så ibland om en äldre person frågar mig något när jag är ute så tänker jag att det är kanske den enda sociala kontakten hen har på en dag. Här där vi bor har det startat en snickeriverkstad som äldre kan gå till varje dag och snickra/pyssla. Jag pratade med en äldre granne som börjat gå dit och han älskade det! Hans ögon lyste upp när han pratade om det! :-) Nu skulle han börja med att tillverka en skärbräda.
Önskar dig en fin dag! Kramar Eva Maria
Matilda sa…
Eva Maria >> Vad roligt att det skapats en snickarverkstad! I vår bostadsrättsförening har vi en liten kommitté som anordnar aktiviteter, vilket är väldigt uppskattat. Härom helgen satt vi ett gäng och löste melodikrysset tillsammans över generationsgränserna. Riktigt trevligt!