Mysteriet med de oönskade uppdragen
Veckans fundering (kanske inte direkt ett mysterium) har kretsat kring ett uppdrag på jobbet som någon i arbetsgruppen måste åta sig. Flera har tyckt att jag borde söka och åta mig uppdraget. Som ny på jobbet känner jag inte riktigt mig mogen för det. Jag har inte ens fått genomföra ett verksamhetsår och nästintill allt jag gör är nytt och tar lite längre tid. Av olika anledningar är det ingen annan som kan eller vill ta på sig uppdraget, men någon måste göra det. Jag misstänker starkt att det kommer resultera i att uppdraget landar på mig ändå. Jag kommer säkert att klara det, det är inte det. Men jag är inte jätteintresserad och jag är orolig att det är ett uppdrag som kommer kräva mer tid än det som anges i procent. Dessutom finns det en befogad oro att det blir et uppdrag som jag kommer få ha i all framtid. Hade jag vetat att andra hade kunnat tänka sig ta över om 2-3 år eller dela uppdraget med mig, då hade det varit lite annorlunda. I en ideal värld är det ett uppdrag som bör cirkulera. Men det är väl med så många andra ansvarsuppdrag och förtroendeuppdrag svårt att få folk att vilja göra det frivilligt. Och på något vis hamnar jag väldigt ofta i en sits där folk tycker att det är jag som ska ta mig an än det ena och än det andra ("du är ju så organiserad", heter det).
Så om jag ändå ska försöka formulera ett mysterium kring det hela: varför är det för många (inklusive mig själv) som idag inte vill ta på sig uppdrag i olika sammanhang?
Förr verkar det ha funnits ett rikt föreningsliv i Sverige och det finns det väl fortfarande till viss del. Men har vi blivit mer individualister? Har folk "mindre" tid idag än förr? Stora frågor, som det säkert finns någon som forskat på.
Kommentarer
Jag tycker att det låter lite konstigt att du som ny ska ta på dig uppdraget och får också en känsla av att det i fortsättningen kan komma att bli så att du får ta såna saker som ingen annan vill, för att du en gång gjort det. Och i slutändan kanske det inte är så roligt att vara den personen. Kanske du så småningom inte ens gillar ditt jobb och inte vill vara kvar. Ganska långsökt kanske, men jag var själv i en sån situation nyligen och fick tänka till ordentligt innan jag åtog mig en uppgift. För mig funkade det att tänka att ”jag gör det här den här gången, ingen mer gång. Sen får de hitta någon annan att göra det.” Jag var bestämd med mig själv och utförde uppgiften som en engångsföreteelse. Det var i mitt privatliv och kanske lite lättare att avgränsa än på arbetet. Men ibland räcker det att man sätter sina egna gränser och så fungerar det.
Med det sagt så hoppas jag att det löser sig och att du trivs med ditt arbete ändå.
Linda
Linda >> Nämen, vad roligt att se dig här igen! Hoppas att allt är bra.
Jo jag är också lite orolig för vad det kan få för konsekvenser på sikt. Det finns andra uppdrag i organisationen som jag är mer nyfiken på och är väl lite rädd att jag låser mig i ett fack. Blir det aktuellt så får jag nog ställa massa motfrågor och få någon form av garanti att uppdraget är tidsbegränsat. :)
Men tyvärr så känns det ändå som en slags gruppdynamik som kan uppstå där man roffar åt sig /eller vill inte ta vissa uppgifter, det har jag absolut märkt. Det jag har upplevt är att det är en kombination av ålder och personlighet. Jag som person tycker om att arbeta och ta tag i saker/lösa problem men ofta leder det då till att man nästan bränner ut sig. På äldre dagar har jag blivit bättre på att säga Nej även om det ibland känns väldigt jobbigt i stunden.
När det gäller föreningslivet så har jag varit kassör och revisor i två olika föreningar. Men jag gick faktiskt ur pga att det var för få av de andra som arbetade! De ville bara "hyra in ungdomar" till att göra olika tråkigare uppgifter och själva kom de bara på styrelsemötena och åt åt smörgåsar. Jag blev så besviken på detta, det var inte alls vad jag förväntat mig. Så efter tre år avgick jag.
Jag kan hålla med om att det också är för att samhället har blivit mer individualistiskt och det är skrämmande i många sammanhang.
Mitt råd till dig skulle vara att undersöka uppgiften noga innan du tar dig an den. Fråga eventuell chef hur många timmar hen uppskattar att den kommer att ta och hur den passar in med dina redan befintliga arbetsuppgifter. Gör också en lista på vad som ska ingå i uppgiften. På så vis får du en ram som du kan hålla dig till och skulle uppgiften sedan visa sig att ta mer tid i anspråk så kan du hänvisa till er diskussion och i så fall kräva en förändring i upplägget. Att undersöka uppgiften på förhand är också en symbol/signal på att du inte bara tackar ja till vad som helst utan kan sätta gränser (även om du sedan tackar jag till uppgiften). Nästa gång de har en "tråkig uppgift" så ser de kanske inte det som självklart att du ska ta den.
Lycka till med ditt beslut! Kramar Eva Maria
För övrigt är det precis som du skriver, individualismen som tagit över. Jag tror att det svenska föreningslivet snart är ett inne blott. Tyvärr.
Grejen med det här uppdraget är att kollegorna blir beroende av hur personen med uppdraget jobbar. Här ser jag risk att jag tvingas bort-/nerprioritera andra arbetsuppgifter för att säkerställa att andra ska kunna göra sitt jobb. Med andra ord, stor risk att lägga för mycket arbetstid på fel saker och risk för att inte må bra av det...
Anni >> Haha, ett talande ordspråk!