Husmoderskunskap: Bad

Jag har nu avverkat första bokstaven i alfabetet och kommit till sektionen för B. Uppslagsordet Bad bjuder på insikter i vattentemperatur och moral. Att vissa älskar att bada kallbad eller i isvakar övergår mitt förstånd, men jag förstår att dessa personer upplever det uppfriskande och stärkande. En idé som är långtifrån ny.

Bad har inverkan på organismen i många avseenden. Vi använder sålunda bad i renlighetsfrämjande, allmänt stimulerande, medicinskt och sportsligt syfte. (Svenskt husmoderslexikon 1952)

Baden delas tydligen upp i flera kategorier och även om skribenten menar att temperaturgränserna beror på "individens konstitution och hans tillstånd för ögonblicket" så görs följande ungefärliga uppskattningar:

Kalla bad: upp till 25°
Svala bad: 26-33°
Ljumma bad: 34-35°
Varma bad: 36-39°
Heta bad: 40° och uppåt

Här kan man således konstatera att bad i en normal svensk sjö eller i havet för det mesta klassas som kalla bad. Själv föredrar jag varma bad, något som snart kanske kommer få en förklaring.

På friska personer verkar kallbad härdande. Klena personer, konvalescenter, åldringar och individer med hjärtfel, njurlidande eller reumatism bör ej använda kallbad annat än där läkare ansett det tillrådligt.

Ljumma bad är det bästa för klena personer

    De ljumma baden kallas ofta indifferenta (overksamma), emedan de inte nämnvärt påverkar vare sig kroppstemperatur eller ämnesomsättning. Däremot har de en lugnande och sömngivande effekt och används därför i viss omfattning i sinnessjukvården för att dämpa oroliga patienter. Klena och ömtåliga personer, som vill ta renlighetsbad, bör välja ljumma bad. (Svenskt husmoderslexikon 1952)

Bra, då har vi fört till protokollet att jag är en "klen" person. Därefter följer det regler för varma bad, t.ex. att ta en svalare dusch efteråt för att underlätta övergången från varmt bad till kall luft. Sen listas och beskrivs närmre 30 olika badformer, inklusive gyttjebad, kolsyrebad och tallbarsbad. Sedan avslutas med vad som nog bör betraktas som en politisk inlaga men också en inblick i en tid då badrum inte var standard i hemmen:

Vi behöver fler badrum, bastun och badanstalter

    Då baden är av synnerligen stor betydelse för renlighet, hälsa och kultur bör man så vitt möjligt söka få bostad med badrum eller anordna badrum i det eventuella egna hemmet. En synnerligen tilltalande utväg för badfrågans ordnande är ofta att anlägga en bastu. Badrum och bastur har vårt land ännu i alltför ringa utsträckning trots den allmänna hygienens frammarsch; vår standard i detta avseende är sämre än vår standard på de flesta andra kulturella områden. Sverige lider för övrigt ej blott brist på enskilda badrum och bastur. Det finns även för litet av offentliga badinrättningar med låg taxa. När den nu (1952) rådande byggnadsregleringen blivit upphävd eller mildrad, borde många fler sådana badinrättningar snart kunna komma till stånd genom enskilda eller kommunala initiativ. Det räcker på ett stort antal håll med ganska små anstalter och lyx är inte erforderlig. (Svensk husmoderslexikon 1952)

Jag undrar vad artikelförfattaren hade tyckt om alla moderna badinrättningar med lekland och höga entrépriser. Dock tror jag att de många kollektiva bastur som går att hitta i delar av landet i t.ex. bostadsrättsföreningar skulle uppskattas. Så här i elsparartider så är just bastun (om den drivs på el) kanske lite av en lyx. Jag har förstått att en del badhus dessutom stängt dem för att spara på elen. På något vis skulle det kanske vara mer logiskt att ha särskilda bastukvällar för att effektivisera användningen av den kollektiva/offentliga bastun. Om folk tar sig till badhuset och nyttjar värmen där så lär det gå åt mindre ström hemma under denna tid. Men som sagt, det är inte ekonomiskt möjligt för alla.

* * *

Källa: Svenskt husmoderslexikon: Uppslagsbok för hem och familj i tre band från 1952 (5:e upplagan, utgiven av Medéns). Huvudredaktörer är Anna Schenström (f.d. föreståndarinna vid Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala), Vera Diurson (chef för Aktiv Hushållning) och Anna Lisa Söderholm (programtjänsteman i Radiotjänst för sociala frågor). Genom Libris kan jag spåra att det åtminstone kommit en upplaga 1949 och att 12:e upplagan (och troligen sista) utgavs 1963-64 i fyra volymer.

Inlägget är en del av min bloggserie Husmoderskunskap om vad det var för kunskap som en husmoder kunde tänkas söka och ha nytta av. Inte för att jag förespråkar att hemmafruideal eller stereotypa könsroller, men utav genuin nyfikenhet för vad det var för kunskaper som sågs som nödvändiga.  Utifrån ett nutidsperspektiv kan säkert en hel del kunskaper kan vara nyttiga i relation till krisberedskap, hållbarhet och ekonomi oavsett om man är man eller kvinna.