Husmoderskunskap: Begravning

 

Efter över 200 sidor med olika uppslagsord och artiklar gällande barn så är vi äntligen dags att titta på andra fenomen som husmödrar kunde tänkas vilja slå upp. Det första ordet är faktiskt barockstil men jag tycker vi bläddrar vidare. Uppslagsordet Befolkningsfrågan tar oss rakt in i en politisk hetluft. 1934 publicerade makarna Myrdal Kris i befolkningsfrågan apropå frågan om låga födelsesiffror. Jag kände dock att det blev alldeles för tungt att ta tag i. Så jag fortsatte bläddra vidare till det muntrare (?) uppslagsordet begravning.

Artikeln inleds med begravning om ritual, vad som sker efter dödsfallet, t.ex. att anhöriga eller de närmaste skulle rapportera detta till pastorsämbetet i församlingen) och att det krävdes polistillstånd i det fall det skulle ske eldbegängelse (kremering). Mer intressant är det att ta del av begravningssederna.

Artikeln beskriver ett sorgehus, vilket jag först tolkade som ett särskilt rum på sjukhuset, kyrkan eller begravninsgsbyrån. Men det avser inte en byggnad utan familjen till den som gått bort. Det är hem till dem som som anhöriga och de närmaste vänner kommer på begravningsdagen. Det indikeras dock att detta är normen i städer men specificerar inte riktigt vad som är seden på landsbygden. Efter jordfästningen kommer även övriga gäster (här får man förmoda att det är mer avlägsna bekanta, arbetskollegor men kanske även kreti och pleti som fått nys om avskedet). Vad sker i sorgehuset? Jo - det serveras "buljong med oststänger eller kaffe, ev. något starkvin med småkakor." Nu är det väl inte så ofta jag går på begravning, men just oststänger med buljong låter lite väl tidstypiskt.

Klädsel beror lite på ifall man har en ceremoniell begravning, då är det högtidsdräkt som gäller för sörjande och gäster.

Utvecklingen går emellertid mot större enkelhet och tolerans. Den som inte äger högtidsdräkt och inte har möjlighet att låna en bör få komma i de svarta kläder han eljest har. För herre är vit halsduk alltid sedvänja, oavsett dräktens art. Blanka tyger, blänkande knappar och blänkande smycken undvikes. (Svenskt husmoderslexikon 1952)

För särskilt inbjudna kan det bli begravningsmåltid i form av supé eller middag. Denna "bör försigå under värdiga fomer". Vad är då värdiga former?

Man bjuder inte på snaps eller cocktail men kanske på ett starkvin till soppa eller dessert. Värden håller intet välkomsttal utan tackar blott de närvarande för att de velat hedra den avlidne genom att komma. Är prästen närvarande, sättes han som hedersgäst och håller högtidstalet. (...) Efter måltiden serveras kaffe utan spirituosa och gästerna avlägsnar sig kort efteråt; endast de närmaste kvarstannar. (Svenskt husmoderslexikon 1952)

Drygt en vecka efter begravningen ska sorgehuset (de anhöriga) skicka tackkort. Här menar man att det går att köpa färdigskrivna kort men att det är bäst att skriva dit sina namn själv. Finast är om man skriver hela kortet själv. Gästerna som var med vid begravningsmåltiden ska i sin tur skicka ett tackkort för att de fick vara med och hedra minnet.

Det är lätt att läsa detta som normer som bör följas, men artikeln avslutar med att detta inte ska ses som definitiva regler och att det kan förekomma olika seder på olika platser.

Det känns som att det hänt ganska mycket på begravningsfronten sedan 1952. I alla fall har jag personligen inte stött på varken oststänger, buljong eller högtidsdräkt. Men så förändras ju seder och normer med tid.

* * *

Källa: Svenskt husmoderslexikon: Uppslagsbok för hem och familj i tre band från 1952 (5:e upplagan, utgiven av Medéns). Huvudredaktörer är Anna Schenström (f.d. föreståndarinna vid Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala), Vera Diurson (chef för Aktiv Hushållning) och Anna Lisa Söderholm (programtjänsteman i Radiotjänst för sociala frågor). Genom Libris kan jag spåra att det åtminstone kommit en upplaga 1949 och att 12:e upplagan (och troligen sista) utgavs 1963-64 i fyra volymer.

Inlägget är en del av min bloggserie Husmoderskunskap om vad det var för kunskap som en husmoder kunde tänkas söka och ha nytta av. Inte för att jag förespråkar att hemmafruideal eller stereotypa könsroller, men utav genuin nyfikenhet för vad det var för kunskaper som sågs som nödvändiga.  Utifrån ett nutidsperspektiv kan säkert en hel del kunskaper kan vara nyttiga i relation till krisberedskap, hållbarhet och ekonomi oavsett om man är man eller kvinna.