Traumatiska barndomsupplevelser

I kommentarerna till ett inlägg härom sistone kom Ajli in på traumatiska barndomsminnen. I hennes fall kopplat till djur. Jag har tänkt lite på det där och misstänker att många nog har olika slags minnen från barndomen som satt spår upp i vuxen ålder. Nu tänker jag inte specifikt på övergrepp eller andra hemskheter, utan snarare mindre händelser som fått (oproportionerligt) jobbiga konsekvenser.

Obs - varning! Exempel nummer två kan upplevas som otäckt eller äckligt.

(1)

Den första upplevelsen kanske i sig inte är så traumatisk. Inte alls kanske. Men jag kan i alla fall få låtsas vara kränkt. Vid en födelsedag som liten (minns inte ålder, men gissar att det är någon gång i 2-4-årsåldern) fick jag tårta. Tårta med grädde. Trevligt, tänker ni, det hör ju till. Jag har tydligen inget minne av detta själv, men jag växer sedan upp i tron om att jag inte tycker om grädde. Anledningen till varför jag inte gillar grädde kommer dock flera år senare fram när pappa avslöjar att mamma stoppat salt i grädden. Tydligen hade jag dålig mage som barn och grädde gjorde den sämre. Så tydligen var jag som en av Pavlovs hundar och associerade grädde som något dåligt i många, många år.

(2)

Ett annat exempel som jag fortfarande kan komma och tänka på är en berättelse som en lågstadielärare berättade. Som jag minns det var det en bekant till läraren som skulle på resa men behövde gå på toaletten innan avgång. Personen hittades senare död på toaletten på grund av ansträngning. Sensmoralen skulle vara: ansträng dig inte när du ska uträtta nummer två. Huruvida detta verkligen inträffade, eller om jag minns det korrekt vet jag inte. Men som barn blev jag sedan onödigt (pun not intended) orolig över att sitta på toaletten och behöva anstränga mig. Tidvis dyker minnet upp än idag.

Har du några traumatiska barndomsminnen eller barndomsupplevelser som du vill dela med dig i terapeutisk anda?