Snö som kulturprodukt

Jag hann knappt läsa sista sidan i idéhistorikern Sverker Sörlins Snö: en historia (2024) innan snöstormen svepte över Sverige. Plåten på huset smällde två nätter i rad och de vita flingorna flög i horisontell vinkel i hög hastighet hårt in i mitt ansikte när jag i motvind pulsade till jobbet.

Snö i snö.

Sverker Sörlin talade förtrollande om snön redan i sitt vinterprat förra året, boken är på sätt och vis en förlängning av den berättelsen. Boken varvar de personliga relationerna till snö genom uppväxtåren i Västerbotten och resor till olika delar av världen, med den vetenskapliga historien kring snön och snöflingan. Den handlar bland annat om vetenskapliga försök att förstå snöflingans form och hindrandet av laviner, en historia som till stor del är manlig. Men också om oro för snöns framtid och om snön i konsten och litteraturen. Sörlin lyfter fram hur snön är en kulturprodukt, det vill säga att snön är något vi tillskriver betydelser, värden och känslor. Snön är del av mångas vardagsliv och föreställningsvärldar.*

Medan jag skriver detta blickar jag ut genom mitt fönster över ett snölandskap med en rosaskimrande horisont. Det är vackert. Men väderleksrapporten lovar snart plusgrader och regn. Snöns existens är villkorad. Med klimatförändringarna kommer snöns närvaro inte vara lika stabil och förutsägbar som i Sörlins barndom. Vad gör det med oss som människor? Vad händer med oss när glaciärerna krymper och försvinner? När skidstävlingarna inte kan hållas på natursnö? När vintern blir mörkare?

Snö: en historia är en fint skriven populärvetenskaplig bok som underförstått - och emellanåt explicit - berör klimatfrågans konsekvenser utan pekpinnar.

*För den som är intresserad av mer om snöns och kylans kulturella betydelser så kan jag varmt rekommendera antologin Cold matters: Cultural perceptions of snow, ice and cold (2009) som finns digitalt tillgänglig. Även Boken Ice: Nature and Culture av Klaus Dodds (2018) tar sig an isens kulturella betydelser.