Om desorientering och solastalgi i framväxandet av en ny stadsdel

De har påbörjat förberedelserna inför ett nytt bostadsområde i närheten av där jag bor. Det har varit på gång i många år och jag var beredd, trodde jag. Jag har varit frustrerad kring att de skulle ta bort en stor del av ett naturområde som givit mervärde till att bo just där vi bor. Samtidigt behövs det mer bostäder och kommunen har en annan idé om mervärde än vad jag har. Det har suttit skyltar i området för att förbereda oss på förändringarna och nu har de börjat röja för nya vägar. Ändå blev jag blev otroligt paff när jag såg den mängd träd som var nedhuggna. Paff och förvirrad. Jag kände inte igen var jag var någonstans. Det kändes som att jag var på en helt annan plats, avståndet blir så märkligt när jag inte kan orientera mig efter träden. Plötsligt inser jag att träden spelar en större betydelse för mig än vad jag trott.

Ett begrepp som börjar få mer fäste är solastalgi, en slags sorg över att ens hemmiljö eller plats förändras, exempelvis på grund av klimatförändringar. Begreppet är besläktat med nostalgi, en (hem)längtan efter en svunnen tid eller plats som man inte längre är en del av. Men den här platsen är en del av mig och min vardag, den förändras drastiskt framför mig. Om några år kommer här bo hundratals, möjligen tusentals människor. Även om en del träd kommer att växa upp, är platsen sig aldrig mer lik. Det jag känner i min desorientering är nog en släng av solastalgi.

Här fanns tidigare träd och stigar. Nu en stor glänta som ska ersättas av vägar och bostäder.

Fram till nyligen fanns det fler träd på båda sidorna av cykelvägen. Sträckan känns nu märklig att färdas på och längre på något vis. Fler träd kommer med tiden att falla. Byggnader kommer att resas och jag kommer att glömma hur det en gång såg ut.

Bilderna är tagna för några veckor sedan när snön skapade ett fint vinterlandskap. Nu är det mest is.