När applåderar man på en konsert?

Jag uppskattar DNs spalt "störningsjouren" som är en slags insändarspalt för klagomål gällande kulturlivet. Den synliggör spännande normer och förväntningar både inom kulturen och i samhället generellt. Jag minns särskilt en insändare som kritiserade ofoget med att klappa i tid och otid på operor och teatrar. Insändaren kallade det för "stup-i-kvarten applåder". Applåderande hör visst till slutet.

På teater vet jag när jag ska klappa, det känns självklart. På operor - som jag inte går på särskilt ofta - är jag inte lika hemma. Nyligen var jag med om ytterligare ett sådant tillfälle där jag insåg att min kulturella kompetens var begränsad. Jag var på en konsert med klassisk musik, första gången på många många år. Det var fantastiskt! (Min far skulle ha varit otroligt nöjd med att de där otaliga kyrkokonserterna och nalle-konserterna* som han släpade med mig till som barn äntligen givit resultat.)

Konserten var uppdelad i olika satser och i varje sats hade en kort paus. Stråkarna riktades för en kort stund upp mot taket för visa att det var slut, fast det ändå inte riktigt var slut. Antagligen för att musikanterna skulle hämta andan och vända blad, men i de här pauserna utbröt applåder. De flesta i lokalen applåderade, inklusive jag, men jag noterade hur flera lät bli att klappa. Dessa icke-klappare var långt ifrån missnöjda, de såg otroligt nöjda ut. I slutet av satsen eller musikstycket så applåderade. Det fick mig att inse att jag antagligen gjorde fel att klappa i de korta pauserna.

Finns det någon praxis? Eller har kulturvärlden nu fått ge vika mot "pöbelns" så kallade "stup-i-kvarten-applåder"? 

*Nalle-konsert kallades det när det var en symfonikonsert riktad mot barn och dit barnen fick ta med sig sitt gosedjur. Som jag förstår det så anordnas de fortfarande.