Världsläsningsutmaning

Inspirerad av Tant Augustas Tekopp har jag till sist beslutat mig för att hoppa på utmaningen att läsa mig igenom världen. Det vill säga, läsa minst en bok från varje land. Jag tenderar att främst läsa böcker från Sverige, Storbritannien, Japan och Danmark, så jag vill vidga mina vyer. Min startpunkt blev maj 2026 men det finns inget satt slutdatum, tänker jag, läsningen måste få vara lustfylld och inte konkurrera bort andra böcker jag vill läsa. 

Det finns så klart flera sådana utmaningar att haka på ute i bloggosfären, men jag valde en lite annorlunda start. Jag började gå till mitt närmsta bibliotek och vandra runt bland hyllorna för skönlitteratur och botanisera. Jag sökte namn som klingade lite internationellt (en metod som så klart kan problematiseras utifrån ett normkritiskt perspektiv). Plockade ut böcker som inte kändes alltför tjocka (tröskeln behöver vara låg). Jag läste på baksidan och försökte få ledtrådar om varifrån författaren kom från.

Redan här började jag inse en problematik i detta angreppssätt. Författare är inte statiska varelser, de är högst mobila. De migrerar till nya länder genom livet, byter språk, ger ut böcker i olika länder. Vad gör då en bok mer eller mindre "brasiliansk" eller "egyptisk"? För enkelhetens skull valde jag att - åtminstone till en början - välja böcker utgivna av författare verksamma i det land de var födda i alternativt att boken skulle utspela sig i det land som författaren just vid tillfället bodde i, samt att boken i originalversion skulle vara skriven på ett av landets språk. Huruvida det är en strategi jag kommer kunna hålla fast vid får vi se.

Det här blev första "skörden":

De första böckerna...

Japan: Jag inledde med Hoppas det smakar bra (2024) av Junko Takase. En kort roman om relationerna till mat och relationerna på ett kontor. Det är många olika rätter och en närskådning av - i mina ögon sett - en helt annan arbetskultur och därmed andra arbetsvillkor. Berättelsen som sådan tyckte jag inte var så engagerande eller spännande, även om det så klart finns intressanta aspekter mellan raderna. Varför är vi besatta av mat? Hur handskar vi med våra fördomar om våra kollegor? 

Sydafrika: Sedan blev det hopp till en annan kontinent och betydligt sydligare breddgrader med Winnie Mandelas klagan (2003) av Njabulo S. Ndebele. Jag fann denna bok mer fascinerande, i synnerhet första delen. Den inleder med Penelope som väntade år efter år på att hennes man Odysseus ska komma hem, utan att egentligen veta om han är vid liv eller ens kommer att komma hem. Boken handlar om alla de sydafrikanska kvinnor som fått vänta på sina makar medan de varit fängslade, på flykt, på studier utomlands, arbetar i gruvor på annan ort eller för den delen hellre "umgås" med andra kvinnor. Boken berör hur kvinnorna förväntas anpassa sig i denna väntan och vara trogna. Men också hur de vaknar upp och ser på väntan utifrån: "om din man skulle komma tillbaka till dig återvänder han inte in i ditt liv utan in i ditt hus." (s. 147). (Det ironiska med boken är kanske just att den är skriven av en man...)

Burundi: Min kunskap om Burundi var obefintlig innan jag läste Litet land av Gaël Faye. Den utspelar sig under tidigt 1990-tal och inbördeskrigen i såväl landet och i närliggande länder. I fokus är några barn som växer upp i en återvändsgränd där flera har ena föräldern från annat land. De påverkas ändå av konflikterna mellan folkgrupperna, inte minst i de egna familjerna och dras allt mer in själva. En läsvärd - om inte särskilt upplyftande - läsning.

Frankrike: På baksidan av Constance Debrés Namnet går det att läsa att hon i sin autofiktiva roman gör "upp med normer och kärlek – och med sitt ursprung." Och det är vad det är, hon gör bokstavligen upp med sina föräldrar och släkt. Men på inlagan av boken, i andra meningen, skrivs det ut vilka hennes föräldrar är, det skrivs innan hennes litterära verk och priser. Det känns konstigt att hon blir beskriven i relation till vem hennes föräldrar är när det är just detta hon tycks vilja bryta med. Det är en svindlande läsning med meningar skrivna i okonventionell stil. För den som värnar starkt om kärnfamiljen så är detta nog alltför provocerande.

Kamerun: I Tålamod av Djaïli Amadou Amal är tålamod ett nyckelord, både i handlingen och för den västerländska kvinnan som nyss läst boken. Det är en gripande berättelse om tre kvinnor som utsätts för tvångsäktenskap och polygami. Den är skriven ur kvinnornas perspektiv, de blir gång på gång påminda om att de måste visa tålamod. Tålamod mot sin make, mot "sin" medhustru. Det är lätt att bli upprörd när man läser boken, vilket jag förmodar är författarens syfte.

Jag kommer troligen inte blogga om hela världsläsningen, detta är ju inte en bokblogg egentligen. Men vem vet, det kanske blir något inlägg när jag läst något särskilt. Imorgon blir det i alla fall ett nytt besök på biblioteket!