20-årskalas!
Hipp hipp hurra! Idag fyller Vardagens mysterium hela 20 år. Två decennier av bloggande måste ju firas. Eller det borde firas. Men september är fullt av andra firanden som gör att det inte funnits tid att hinna eller klämma in ytterligare ett större firande likt 10-årsjubileumet. Men jag blev faktiskt överraskad av sambon med en blomsterkvast i höstfärger!
| 20-årsblommor! |
Ett litet sött kort följde med blommorna. 🤭
| Kort från sambon, eller "samhällets representant". |
| Två ljus för två decennier. |
Så många bloggvänner som kommit och gått. Jag kan komma på mig själv att fundera över vad som hände med många av de bloggare jag följde för 20, 15, 10 år sedan och som lämnade eller stängde ner bloggen. Under åren har jag hunnit träffa utanför skärmarna vilket varit riktigt trevligt! Jag hoppas på att få möta fler av er om våra vägar korsas. Ni har alla givit mig olika insikter och perspektiv, gjort att jag fått upp ögonen för saker jag inte känt till. Genom våra bloggar får jag fått möjligheten att vara social, även de perioder som jag inte orkat eller kunnat vara social.
Tack till alla er som följt och följer med här i bloggvärlden! Många av er har hållit på lika länge eller nästan lika länge. Tack för att ni finns, för att ni bloggar, för att ni kommenterar! Kanske får vi tillfälle att fira i annan form i framtiden, men tills dess önskar jag grattis till oss alla!
Kommentarer
Nästa år är det min tur. Ibland när jag ser mina gamla inlägg (många har jag rensat bort) och ser personer som kommenterat minns jag och undrar vad de gör nu, för någon blogg finns inte kvar.
Tony och Anna >> Tackar! Roligt att även ni ligger nära det magiska talet. Verkligen, vänner kommer och går även i vardagen, så det är inte konstigt. Likväl är det fina minnen som lever kvar.
Och ja, Anna - jag kommer definitivt att höra av mig om vi tar oss till Portugal! Det vore jätteroligt att ses!
Ja det var ju lite annorlunda bloggklimat förr som jag kan sakna, även om det så klart fanns vissa mer kommersiellt inriktade. Men jag är så klart superglad över alla er som finns (kvar) idag :)
Ja du, det är en del bloggare som man tänker på och undrar hur de har det - om de ens lever. Vissa saknar jag på riktigt. Anonymitetens baksida.
Anni >> Tack så mycket!
Det är lite som en sorg och en oro när man inte riktigt vet hur det gått.