Sommar - då plockar svensken fram sin korsordstidning
Så här i semestertider tycks det som att korsordstidningarna säljer som smör. Så fort det vankas resa eller strandväder tycks folk bli mer benägna att lösa korsord. Det är min teori i alla fall.
Jag har hört mången säga att det är för jobbigt att läsa en hel bok, en korsordstidning är mer lagom i den stekande solen. Personligen anser jag att man behöver tänka mindre om man läser en bok, men då går man förstås miste om chansen att vinna trisslotter, karikatyrmålade frukostbrickor och frysboxar.
Korsordstidningarna pryds oftast (inte alltid) av en kändis. Carola, Måns Zelmerlöv, Robert Welles... Som en gemytligare "dam"-tidning.
Allt är dock inte frid och fröjd med den avkopplande aktiviteten korsordslösande. Det kan nämligen uppstå ett flertal irritationsmoment:
Har ni tänkt på en sak? Det är ytterst få icke-svenska namn i vinnarlistorna vid korsorden (baserat på en ovetenskaplig undersökning utförd av mig i dagstidningarnas resultatlistor). Detta kan förvisso bero på en medfödd förälskelse hos svenskar att lösa korsord, något som är helt obegripligt för utomstående. Eller kanske för att korsorden är konstruerade för lingvister som besitter dessa korsords-koder. Jag fick ett bra resultat på IELTS-provet (språktest i engelska för att komma in på universitetet) men är urusel på att lösa brittiska korsord...
*Nu drar jag paralleller med Pierre Bourdieus kulturella kapital och de koder som han anser att man behöver besitta för att exempelvis förstå konst eller kunna äta på rätt sätt i en fin restaurang.
Jag har hört mången säga att det är för jobbigt att läsa en hel bok, en korsordstidning är mer lagom i den stekande solen. Personligen anser jag att man behöver tänka mindre om man läser en bok, men då går man förstås miste om chansen att vinna trisslotter, karikatyrmålade frukostbrickor och frysboxar.
Korsordstidningarna pryds oftast (inte alltid) av en kändis. Carola, Måns Zelmerlöv, Robert Welles... Som en gemytligare "dam"-tidning.
Allt är dock inte frid och fröjd med den avkopplande aktiviteten korsordslösande. Det kan nämligen uppstå ett flertal irritationsmoment:
- Irritation över medlösares (partner, barn, vänner) kreativa - och felaktiga - svar skrivna med bläckpenna.
- Upprördheten över att barn löser lite här och var men aldrig gör ett helt korsord färdigt eftersom de inte utvecklat ett fullt korsordsvokabulär än. Det är faktiskt ganska frustrerande att inte få börja på ett enda blankt korsord någonstans i tidningen (de där ordflätorna och "hitta 100 ord som har med fiske att göra i det här mega-ordmolnet" borträknade, de är nämligen inte särskilt roliga).
- Frustration över enstaka rutor som blir olösta för att två eller fler lösningar är möjliga. Så som i krypto. En ruta kvar och det kan lika gärna stå HO som PO eller NO (med kryptots obegripliga logik för att fritt blanda namn, orter och förkortningar).
Har ni tänkt på en sak? Det är ytterst få icke-svenska namn i vinnarlistorna vid korsorden (baserat på en ovetenskaplig undersökning utförd av mig i dagstidningarnas resultatlistor). Detta kan förvisso bero på en medfödd förälskelse hos svenskar att lösa korsord, något som är helt obegripligt för utomstående. Eller kanske för att korsorden är konstruerade för lingvister som besitter dessa korsords-koder. Jag fick ett bra resultat på IELTS-provet (språktest i engelska för att komma in på universitetet) men är urusel på att lösa brittiska korsord...
*Nu drar jag paralleller med Pierre Bourdieus kulturella kapital och de koder som han anser att man behöver besitta för att exempelvis förstå konst eller kunna äta på rätt sätt i en fin restaurang.
Kommentarer
Det är svårt att lösa korsord om man inte är modersmålstalare - hur väl man än kan ett språk så måste man som du skriver kunna koden.
Cat >> Ser man på, är de färdiglösta än? ;)
Karin >> Är inte riktigt bekant med Profilen. Är det typ fem frågor på olika nivåer för att gissa en person?