Immateriell konsumtion

Ända sedan jag läste Ann-Christin Grammings blogg-som-blivit-bok Köp inte den här boken! har jag velat läsa Judith Levines Not Buying it: My year without shopping. Nu har det äntligen blivit av. Båda böckerna berättar om ett år av köpstopp där inget mer än det mest nödvändiga får konsumeras, en utveckling av Adbusters Buy Nothing Day (som i år infaller den 26:e november).

Som jag tidigare nämnt är det ett grymt initiativ, väldigt beundransvärt. Vi konsumerar uppenbarligen allt för mycket i dagens samhälle när sopbergen växer snabbare än vi kan göra något åt dem. Vi behöver kanske inte köpa nya klädesplagg varje månad, eller byta ut en fullt fungerande möbel bara för att den inte är så trendig längre. Second-hand marknaden är ett fantastiskt alternativ där jordens resurser får ett andra liv. Jag vill inte gå in på debatten om att vi måste konsumera för att folk i fattiga länder ska få jobb och en chans att få samma levnadsstandard som oss, i så fall blir jag alltför politisk.

Vad jag är intresserad av, och som jag reagerade på i Levines bok (och vad jag vill minnas även från Grammings bok) är det är med att köpa tjänster. Genom att avstå köpa en tjänst (där inget materiellt byter ägare) framställer Levine sig som en väldigt konsekvent anti-konsument. Hon gick inte på teater, bio, restaurang osv. Museum, så länge de var gratis, godtogs. MEN! Gå till frisören var tydligen en nödvändighet. Detta har jag personligen väldigt svårt att förstå. Att betala någon att klippa ditt hår är okej, men inte att betala någon att laga din middag. Förvisso är det svårt att klippa sitt eget hår, men under större delen av min uppväxt var det min mamma som lekte frisör för det var för dyrt att ta hela familjen och få det gjort professionellt. Intressant att notera är att DN rapporterade härrom dagen att frisöryrket inte drabbas i samma utsträckning av det ekonomiska läget.

Själv lägger jag gärna pengar på kultur som teaterföreställningar och museiutställningar eftersom det ger mervärde till mitt liv. Dessutom stödjer jag en bransch som missunnas ekonomiskt av politiker, samma bransch jag själv vill en dag kunna arbeta inom. För mig handlar immateriell konsumtion i mångt och mycket om att samla på sig personliga upplevelser och erfarenheter. Att äta ute på restaurang och fik är kanske inte en nödvändighet, och svinnet från dessa ställen kan vara skrämmande stort. Men det finns också ett alternativ till Starbucks och Pizza Express. Att stödja de unika fiken, de små familjeägda restaurangerna, gärna de med miljöprofil som lyfter fram ekologisk och rättvisemärkt mat. Alternativet är så klart att anordna middagstillställnignar för vänner i hemmet

Att definiera konsumtion är med andra ord väldigt klurigt och i köpstopps-sammanhang är det kanske inte mer än rätt att låta deltagarna skapa sina egna kriterier. De tar i alla fall ställning genom att aktivt delta. Själv tycks jag endast i teorin leva efter ett konsekvent låg-konsumtions-ideal. I verkligheten känns det som att jag dränks av föremål runt omkring mig. I synnerhet böcker och papper (som jag plockar på mig överallt). Jag hade mått bra av att ha ett köpstoppsår och aktivt göra mig av med saker. Frågan är hur pass mentalt stark jag är för att faktiskt genomföra det...