tisdag 13 november 2012

Människan och kameran del 2

Kameror gör något med oss. Så fort vi ser en (eller för den delen hanterar en) så agerar vi på ett särskilt sätt. Jag skulle vilja påstå att kameran besitter agency*, förmågan att göra något med världen.

När min gudson var runt två år så satt vi och busade vid matbordet. Hans skratt lyste upp ansiktet på ett sådant härligt sätt att jag ville föreviga det med ett foto. Men så fort jag knäppte bilden tystnade han och tittade allvarligt in i kameran. När fotot var taget började han skratta igen. Efter si så där fyra försök insåg jag att det var hopplöst. Han var så van med att bli fotograferad och visste precis hur man skulle bete sig när en kamera kom fram. Sist jag försökte ta en bild fungerade det betydligt bättre, han var så uppslukad i att lära sig cykla att han inte ägnade fotografen någon större tanke.

Min gudson är givetvis inte den ende som bemästrar en foto-look. En hel del vänner, och säkerligen jag själv, har ett inövat och standardiserat foto-leende. Det vill säga den min vi själva tror vi kommer se bäst ut på fotot. Foto efter foto ser likadant ut, det är bara klädsel och bakgrundsmiljö som förändras. Skolkataloger är annars en sådan källa där det i vissa åldersgrupper går trender i att se så sur ut som möjligt. Slutprodukten känns allt annat än äkta, snarare konstlad. Bilden representerar sällan den naturlighet som fotografen ämnade att dokumentera.

Det behöver inte bara vara miner som kameran framkallar (pun intended). Asiater tar håller upp pekfingret och långfingret i en peace-symbol (nu generaliserar jag lite grovt, men faktum är att många kineser och koreaner jag träffat har gjort så här). Andra flyr kameran när någon vill ta en gruppbild, för att "inte förstöra bilden". En klick gillar att hoppa fram och hamna på icke-ont-anade främlingars foton. Och några allas kameror för att inte riskera röja sin skyddade identitet. Kameran kan alltså synliggöra sociala strukturer. En lärare anmärkte en gång hur märkligt det var att jag alltid stod en meter från alla andra om det var en grupp. Mitt beteende blev inte synliggjort förrän det framkom på bild men gruppbilder är ju tänkta att folk ska stå tätt samman och se ut som att de trivs ihop.

Hur agerar du när någon tar upp en kamera?

Se även Människan och kameran del 1

*Om jag inte missminner mig så är det Bruno Latour som använder sig av exemplet hotellnyckeln för att förklara agency. Många hotell har nämligen extremt stora nyckelringar till rumsnyckeln (eller kanske snarare hade, numera är det elektroniska kort överallt). Detta för att en klumpig nyckelring var svårare för gästerna att oreflekterat stoppa ner i fickan eller väskan. Istället skulle man utan att använda strikta förmaningar få gästen att automatiskt lämna ifrån sig nyckeln när denne lämnade hotellet för dagen. På så sätt får ett föremål oss att agera på ett visst sätt utan att vi tänker på det, dvs, föremålet besitter agency. (Vill någon inkomma med rättelse på min tolkning av detta begrepp så tveka inte!)

5 kommentarer:

avståndstagande mamman sa...

Helt klart ett genetiskt beteende att stå en bit från gruppen! ;-)

Salalalalallad sa...

Jag brukar inte tycka om att bli fotad i till exempel grupper, just för att det ofta blir så konstlat. Om någon tar en bild på mig när jag gör något och inte är beredd/ inte ser så blir det oftast en mycket bättre bild än om jag försöker se bra ut. Speciellt då alltså på gruppfoton, semesterbilder och annat där man blir inplacerad på en plats man inte själv har valt och ska försöka se mänsklig ut.

Tycker som sagt inte om att bli fotad på ett "onaturligt" sätt, men annars har jag inga problem.
Sen är det ju den där detaljen med att vara fotogenisk också. Det kan jag väl inte direkt påstå att jag är.

cat sa...

Jag älskar att stå bakom kameran, men avskyr att stå framför. Jag får nästan alltid ett väldigt besvärat leende och jag ser inte naturlig ut alls.

Matilda sa...

Mamma >> Nja...

Salalalalallad >> Instämmer de oväntade fotona kan bli hur härliga som helst!

Cat >> Det är en annan intressant aspekt - man måste le och se glad ut! Har man sin vardagliga neutrala min så drar man ner trevlighetsfaktorn... Bakom kameran är för övrigt en trevlig plats att vara! :)

walkingthecamera sa...

jag flyr gärna när någon tar fram kameran och erbjuder mig att ta fotot istället..ogillar foton med poser och där alla måste vara glada. vad är det man vill fånga egentligen? inte är det verkligheten, kanske mer en tänkt verklighet. fast verklighetsbegreppet kan man ju snöa in på längre, vad som nu är verklighet.