Tack för maten, den var go', under bordet satt en ko

Att bo ensam har emellanåt konsekvenser för när jag umgås med andra människor. Som det här med att tacka för maten. Jag är uppfostrad att tacka för maten. Att tacka för den tid, omsorg och pengar den som tillagat måltiden lagt ner. Som barn tror jag i och för sig inte att jag tänkte så mycket på ordens faktiska innebörd. "Tack" sa man i alla möjliga sammanhang eftersom det var artigt och uppfostrat att göra så. Därmed inte sagt att det inte var genuint sagt, att jag inte menade det, men det blev väl som en vardagsritual att tacka för maten (frukosten där emot tackade jag nog inte för om jag inte sov över hos en vän). Jag misstänker att det är så för många barn och att rutiniseringen ligger bakom ramsor som "tack för maten, den var go', under bordet satt en ko."

Sedan jag flyttat hemifrån och bott själv delar av denna tid och oftast lagat min egen mat har "tack för maten" försvunnit ur mitt vardagliga vokabulär*. Det är till och med så att jag frekvent glömmer bort att säga det när jag är bortbjuden på mat. När jag väl inser detta misstag skäms jag lite, jag vill ju inte verka oartig eller otacksam!

Vad tycker ni? Är det vett och etikett att tacka för maten? Kan ni fler "tack för maten"-ramsor?

*Ordet vokabulär vill jag minnas att jag lärde mig när jag såg Från A till Ö med Hedvig, hennes långa näsa, bildtelefonen (som fascinerade mig något enormt då det var på tiden innan Skype) och ugglan Helge på taket.