Den kritiska rösten inne i huvudet

Kanske är detta sommaren det här blir en bokblogg, eller så är det bara att jag återfått ro att läsa mer och därför processar vad jag läser. För en vecka sedan gjorde jag en raid i föreningens bokbytarhylla. Det brukar vara en blandning av allt möjligt, men ganska bra ruljans, det går ofta att hitta en hyfsad deckare i pocketformat. En av de böcker jag fick med mig denna gång var Sörja för de sina av Kristina Sandberg. Baksidestexten omnämnde folkhemmet, 40- och 50-talen och husmodersideal: "Men hur Maj än försöker sörja för att hemmet ska bli harmoniskt, kärleksfullt och rationellt så väser en röst inom henne att mor också är en orm."

Jag läste boken under midsommarhelgen, 500 sidor på tre dagar. Kanske hade jag fått en annan upplevelse om jag läst del ett först Att föda ett barn, som förvisso finns på min e-boksläsare. Men jag säger bara: wow! Egentligen händer det inte särskilt "mycket" på de elva åren som boken avhandlar, men varje sida innehåller så mycket. Maj, hemmafrun som blivit mor väldigt unga år med en man som är betydligt äldre och har alkoholproblem. Boken skildrar Majs strävan att vara en god mor, perfekt husmor, bli uppskattad, baka vetelängder, lita på att manen inte får återfall, att få bli lycklig, pressa undan ångesten... Hon är igång och servar familjen morgon hela dagen och ser till att det aldrig är smutsigt i lägenheten. Och ständigt hörs en inre kritisk röst.

Boken är en välskriven dialog mellan vad Maj gör och vad hon tänker. Jag gissar att alla som någonsin haft självkritiska tankar kan känna igen sig, som om Sandberg transkriberat andras tankar rakt av. Samtidigt så får jag nästan förståelse för en äldre kvinnlig släkting som heller aldrig tycks ha varit särskilt lycklig men ändå försökt hålla en polerad yta till varje pris. Jag tänker på alla de kvinnor som lidit i det tysta, aldrig gått på strejk, sparkat sönder dammsugaren, krävt hjälp med tvätten... Hur under den lyckliga och blankpolerade ytan, en bitterhet har kokat. (För den som hellre vill läsa om männen i Folkhemmet finns t.ex. Sveas son som jag bloggat om tidigare.) Måhända att samhället aldrig blir helt jämställt, att de kritiska inre rösterna aldrig släpps ut, men nog har en hel del blivit bättre. För hur idylliskt folkhemmet än är på bild, i fiktion och i alla de samhällsberättelser som cirkulerar, skulle nog ytterst få verkligen vilja tillbaka dit.