Första advent: Om traditioners betydelse

Julljusstakspremiär en dag före första advent.
Så här på första advent reflekterar jag över allt som förändrats sedan fjolårets veckovisa ljuständning. Till exempel har hushållets julljusstakar gått från 0 till minst 5. Mamma levererade två ljusstakar förra julen, Tällbergs-resan resulterade i inspiration att köpa två i en viss modell, och sen flyttade sambon in med några ljusstakar. Från att ha principvägrat dessa fönsterprydnader i många många år, vek även jag mig för traditionen att pynta med lampor. Det enda som tycks saknas är en adventsljusstake för fyra ljus, en för varje adventssöndag.

Och från att ha varit ganska negativt inställd till julen, inser jag att när den väl är hotad, så blir julen viktigare. Det är som att när allt annat är upp och ner så fungerar traditionen som ett sätt att upprätthålla det "normala". Vi kommer inte kunna fira jul med min mamma som planerat och hur vi ska göra med närstående som är geografiskt nära är fortfarande oklart. Men att ta fram julpynt, baka pepparkakor och äta lussekatter går ju fortfarande bra. De små små ritualerna som utgör den större traditionen av att fira jul, går att upprätthålla. De bidrar till att skapa lite kontinuitet och struktur på ett år som varit motsatsen till just "det normala". De bryter av det monotona och förutsägbara hemmajobbandet, zoom-mötena, presskonferenserna från regeringen och restriktionerna jag lärt mig leva med, men som inte direkt är fyllda med glädje och framtidstro.

På något vis är jag plötsligt glad att den mörkaste tiden på året är fylld med små hållpunkter: advent, lucia, jul, nyår, trettondagsafton och tjugondag knut som upprätthåller vissa kalendariska rutiner. Dagar jag inte tidigare brytt mig så mycket om blir plötsligt något att klamra sig fast vid för att kunna se framåt och räkna ner mot när det blir möjligt att (utan att frysa in i märgen) umgås med familj och vänner igen, om än vid en grilleld utomhus.

Ps. Någon gång ska jag berätta om den "sågande tomten", som också flyttat in tillsammans med ljusstakarna.
 

 

Kommentarer

Emma sa…
Känner verkligen igen mig! Har också varit rätt negativ till julen i allmänhet tidigare, men det är nog mest för att den alltid har varit en "barnens högtid" i min familj. Sedan jag själv och min bror blev vuxna har det därför inte funnits något att "fira" eller traditioner att bevara.
Men sedan jag blev sambo har det ändå blivit lite mysfaktor att inhandla julpynt tillsammans och skapa sina "egna" traditioner som man kan integrera med de traditionella högtiderna.
Sen kanske man blir lite sentimental med åldern också..? ^^
Matilda sa…
Emma >> Jag tror du är inne på något. Det är kanske just den här möjligheten att skapa något "eget" tillsammans med någon annan, på egna premisser som gör det mer tilltalande? Sedan återstår det kanske att se ifall vi replikerar det vi känner igen, eller om det verkligen blir något nytt...
Emma sa…
Ja så kan det vara. Man får väl tänka att det är "nytt" för hushållet om inte annat. ^^