Varför tv?

Folk brukar tycka att jag är hemskt konstig som inte har TV. Det betraktas som onormalt och självdestruktivt att inte ha den där boxen stående i vardagsrummet framför soffan. Att inte ha tv är som att frivilligt stänga sig ute från samhället. Ja för HU så hemskt att jag inte kan hänga med i diskussionerna på jobb om än den ena tv-såpan och än den andra. Buhu, jag gråter mig till sömns varje natt. Eller inte!

Åkte på att få vara hus- och kattvakt nu i veckan och ett av argumenten ansåg ägarna var att "här finns det ju tv!". Wow, en tv... Efter tre dagar har jag redan tröttnat. Nej fel, efter en dag tröttnade jag på att i en film tvingas var femtonde minut att glo på samma reklamfilmer om och om igen. Och bara genom att titta i tv-bilagan blir jag trött, det enda som visas är fotboll och "hjälp-mig-jag-tjänar-40-tusen-i-månaden-men-har-inte-råd-att-betala-räkningarna"-program. Är det detta som gör att folk investerar tusentals kronor för att köpa storbildsskärmar?

Det enda av kvalitet som jag hittills sett i programtablån har varit "Foyle's War", en brittisk produktion så klart. Hallåan presenterade serien med att det nu skulle komma nya avsnitt. Nya och nya, de var från 2006 och jag hade redan sett det avsnittet utomlands.

Måhända att jag låter pessimistisk, men jag ser verkligen inte var denna tjusning för tv-apparaten kommer ifrån. Har publiken blivit hypnotiserad av tv-bolagen?

(Ja, jag är beredd på massivt mothugg från mer eller mindre alla läsare... just shoot!)